Bollnäs, 25:e augusti
Igår, lördagen den 25:e augusti, anordnade 3 unga tjejer från Bollnäs en manifestation för mångfald. Det var en reaktion på den rasistiska demonstration som genomförts av Svenska Motståndsrörelsen i samband med att en flicka blivit våldtagen i närområdet. Manifestationen var ett mycket bra initiativ av tjejerna och det ledde till att ca 500 människor samlades på Brotorget i centrala Bollnäs för att uttrycka sitt stöd för mångkulturen. Jag var en av dem. I det här blogginlägget hade jag tänkt berätta varför jag deltog.
Demokratin ses av många som en självklarhet. Redan från barnsben får vi lära oss om folkstyret, mänskliga rättigheter och alla personers lika värde. Idéer om rashygien och våld får inte fäste hos den breda allmänheten. Vi slår oss gärna för bröstet och betraktar oss själva som öppensinnade och fördomsfria.
Tyvärr är det dock inte så enkelt. Rasismen kommer i fler gestalter än en skinnskalle med bombarjack och man behöver inte vara anhängare av en våldsverkande ideologi för att fälla en syrlig kommentar om invandrare. Fördomarna har allt som oftast sin upprinnelse i vardagen. I fikarummet på jobbet, i omklädningsrummet efter träningen eller i skolans korridorer kan inskränktheten göra sig påmind.
Många gångar är rasismen en konsekvens av ett personligt missnöje. Det kan röra sig om vantrivsel i arbetslivet eller osäkerhet i den sociala sfären. Främlingsfientlighet kan bero på en rädsla att förlora sina nuvarande förmåner – En ovisshet inför morgondagen.
Rasismen kan också vara ett resultat av okunskap om människors individualitet och särprägel. Etnicitet eller föräldrarnas bakgrund kan aldrig sänka en människas värde. Kulturella olikheter mellan samhällsmedborgarna ska inte betraktas med skepticism, utan bör mötas med nyfikenhet. Dessvärre är det inte alltid fallet. Många gånger ses skillnaderna som ett hot, istället för en möjlighet.
Efter den rasistiska demonstrationen i Bollnäs påmindes jag av just den här rädslan och okunskapen som gror på sina håll i vårt samfund. Lyckligtvis var det väldigt få som ställdes sig på nazisternas sida, men desto fler uttryckte sig nedlåtande om nysvenskar. Många hävdade att de minsann visste hurdan invandrare var och tänkte. De där konstiga muslimerna. De där oföränderliga främlingarna.
Jag tror att de som formulerade sig på det viset sällan var medvetna om vad de gjorde. Min känsla är att det är oaktsamhet – en sekunds tanklöshet – som gör att fördomsfulla yttranden kan slinka ur munnen. Alla hade nog inte för avsikt att falla in för inskränktheten, likväl var distanseringen och svartmålningen av invandrarna uppenbar. Jag blev mycket illa berörd.
Alltså var det inte högextremisterna som fick mig att delta på manifestationen. Det var den ständigt närvarande smygrasismen som gjorde att jag tog tåget till hem till Bollnäs och visade mitt stöd för den svenska mångfalden. Att ständigt påminna oss själva om de grundläggande mänskliga rättigheterna och stå upp för det vi tror på är bästa sättet att motverka rasismen. Så väl den organiserade som den vardagliga.
Gårdagen, lördagen den 25 augusti, kommer jag att se tillbaka på med stolthet.
