Min syster är inte dum i huvudet

”Jag är i dum i huvudet, mamma”, sa min lillasyster innan hon sjönk ihop vid middagsbordet uppgiven och ledsen. Hon hade tydligen haft prov i skolan och var missnöjd med resultatet. Besvikelsen var så överväldigande att hon nu kommit fram till slutsatsen att hon måste vara ”dum i huvudet”. Lyckligtvis vet jag att så inte är fallet. Det är inte min syster som är dum i huvudet. Det är Jan Björklund som är det.

 

Min lillasyster är 12 år gammal. Efter sommaren började hon i 7:an och går nu alltså på högstadiet. Det är en omvälvande tid. Dels på grund av sociala förändringar med fredagskvällar på ungdomsgården, chattforum på internet och den där personen i parallellklassen man gärna vill säga hej till men inte riktigt vågar. Dels på grund av biologiska förändringar med hormonsvängningarna som gör att man kan gå från sprudlande glad till rosenrasande på 3 pikosekunder. Det är sannerligen inte lätt att vara tonåring och när jag tänker tillbaka så kan jag inte förstå hur lilla jag, med jeansen nedstoppade i tubsockorna, lyckades ta mig igenom högstadiet.

 

Hursomhelst är jag glad att ha det avklarat. När min syster berättar om hur hon har det just nu framstår utmaningarna jag ställdes inför som rena lyxproblem. Alliansregeringens radikala förändring av skolsystemet är visserligen fint paketerad med ord som ”individens frihet”, ”humanism” och ”solidaritet med svaga och utsatta”, men verkligheten för barnen i skolan är helt annorlunda. Björklunds reformer har lagt ytterligare sten på barnens redan tunga börda.

 

Huvudproblemet är den otroliga fixeringen vid examinationer. De nya ämnesplanerna är tydliga och beskriver precis vad eleverna ska kunna för att uppnå målen. En konsekvens av detta har blivit att lärarna ständigt måste mäta och utvärdera elevernas kunskaper för att vid terminsslutet kunna bestämma om eleven har uppfyllt betygskriterierna.

 

I praktiken innebär det en ytterst ansträngd arbetssituation för både lärare och elever. Innan höstlovet hade min lillasyster skrivit 13 betygsgrundande prov, ungefär 2 per vecka. Därtill har hon haft minst 4 läxförhör varje vecka: ett i engelska, ett i franska, ett i naturkunskap och ett inom de samhällsorienterade ämnena. När jag frågar henne om pluggfria kvällar och helger så skakar hon bara på huvudet. Det kommer inte på fråga.

 

För lärarna torde denna utveckling leda till att man får mindre utrymme att praktisera sitt yrke. Pedagoger borde i den bästa av världar ges möjligheten att ställa frågan: ”Hur ska jag väcka elevernas intresse och se till att hela klassen lär sig något nytt?”. Istället måste man som lärare i Björklunds skola fråga: ”Vilket mål ska uppfyllas och hur examinerar jag det på bästa sätt?”. Administrationen blir på så vis överordnad elevernas utbildning och lärarens profession. Visserligen finns det inget i ämnesplanen som säger att man måste ha två prov per vecka. Men när läraren har satt betyget och ifrågasätts av en besviken elev eller arg förälder, då är det fullkomligt förståeligt att vilja ha mycket material att motivera betyget med. Den ökade mängden prov är således en logisk följd av en krass, resultatinriktad ämnesplan.  

 

Vidare, som en del av denna examinationsbesatthet, införde Alliansen ett nytt betygssystem. Syftet var att göra det lättare att skilja på eleverna.Det ska löna sig att vara flitig”, sa Jan Björklund när han presenterade den nya skalan A-F där A är det högsta betyget och E det lägsta av de godkända betygen. F är således IG – icke godkänt. Sedan höstterminen 2012 gäller denna skala för sjätteklassarna och uppåt, men utbildningsministern och Folkpartiet ser gärna att man i framtiden sätter betyg redan från och med årskurs 4.

 

Detta utsållningssystem var det som utlöste min systers hopplösa uttalande. Hon hade fått E i geografi för tredje gången i rad och trots att det är ett helt godkänt betyg var hon missnöjd med sig själv för att hon var så långt ifrån A. Jag försökte uppmuntra henne att kanske plugga hårdare och se det roliga i att få mer vetskap, men hon förklarade att det inte går eftersom det helt enklet är alldeles för mycket att göra. ”Det är ju inte så att jag har gått på halvfart. Var skulle jag få energi ifrån?”, sa hon. Och det är ju sant. Man kan ju inte kräva mer av den som redan gör sitt yttersta.

 

Min syster blir en av de många elever som drabbas när betygssättningen slår fel. Under en tid då man lägger grunden till sin självbild tar det hårt när en samhällig institution stämplar en själv som E, någon annan som A och en tredje som F. Det är inte alla 12-åringar som får det stödet hemifrån som krävs för att kunna hantera ett dåligt betyg och ta det på ett konstruktivt sätt. Förvisso får min syster det och vi i familjen gör allt vad vi kan för att hon ska se sig som den roliga, smarta tjej med integritet som hon är. För andra kan ett dåligt betyg emellertid betyda att man antingen lägger undan skolarbetet och tänker på något annat eller lägger undan det andra för att enbart fokusera på skola. Oavsett vilket är det en utveckling som leder till social utsatthet.

 

Avslutningsvis vill jag be regeringen att tänka till. När man genomför en reform bör man sätta dess fördelar i relation till dess nackdelar. Det kan absolut vara så att det lönar sig ännu mer att vara A-elev efter Björklunds reformer. Man är det värt det om man samtidigt får en stor grupp ungdomar att känna sig dum i huvudet?


RSS 2.0