En pjäs från Sverige
Som ni kanske vet så är min dyrkan av Olof Palme på gränsen till ohälsosam. Eller ohälsosam kanske inte är rätt ord. Det händer ibland att jag stanna uppe till två på morgonen en vanlig vardag för att jag kände mig tvungen att kolla hans tal på youtube. Men det är ju sånt som de flesta pojkar i min ålder gör.
Hursomhelst. Imorgon har ”Olof Palme – en pjäs från Sverige” premiär på Stockholms stadsteater. Pjäsen handlar om Olof Palme, hur samhället har förändrats den senaste tiden och om vad Palme skulle säga om han vore vid liv idag. En synnerligen intressant pjäs, verkar det som.
Men det är inte på grund av pjäsen som jag skriver det här blogginlägget.
Anledning till att jag skriver är en intervju med Philip Zandén. Han har fått uppdraget att skildra Olof Palme och när han intervjuas angående pjäsen av Aktuellt i Politiken levererar han en klockren sammanfattning av Palmes storhet. Zandén säger om Palme:
– Vad jag har tyckt mig se hos honom är det vardagliga arbetet med en dröm om en bättre morgondag. Ett slags formulerande av en framtid hela tiden, som är hans motor. Framtiden behöver inte vara nedskriven, men bara det att man sträcker sig efter den. Där finns något väldigt starkt, ett sökande. Man lyser rakt in i mörkret.
– Det tycker jag är fint. I dag är det ingen som vågar det.
Bloody briliant.
I tider som dessa är det högst relevant att diskutera framtidsambitioner. Vi har en statsminister som varnar för visioner. Han vill hellre omskriva sitt partis historia eller prata om vad Vänsterpartiet kallade sig för 20 år sedan. Framtiden finns inte för Moderaterna. Det är förståeligt med tanke på att det skulle vara förödande för borgerligheten om väljarna fick ett politiskt perspektiv som sträckte sig längre än nästa löning – Ett Palme-perspektiv.
Som Zandén säger så hade Palme alltid en klar vision. Det är nog därför som jag kommer lyssna på hans tal. Om och om och om igen.
Hursomhelst. Imorgon har ”Olof Palme – en pjäs från Sverige” premiär på Stockholms stadsteater. Pjäsen handlar om Olof Palme, hur samhället har förändrats den senaste tiden och om vad Palme skulle säga om han vore vid liv idag. En synnerligen intressant pjäs, verkar det som.
Men det är inte på grund av pjäsen som jag skriver det här blogginlägget.
Anledning till att jag skriver är en intervju med Philip Zandén. Han har fått uppdraget att skildra Olof Palme och när han intervjuas angående pjäsen av Aktuellt i Politiken levererar han en klockren sammanfattning av Palmes storhet. Zandén säger om Palme:
– Vad jag har tyckt mig se hos honom är det vardagliga arbetet med en dröm om en bättre morgondag. Ett slags formulerande av en framtid hela tiden, som är hans motor. Framtiden behöver inte vara nedskriven, men bara det att man sträcker sig efter den. Där finns något väldigt starkt, ett sökande. Man lyser rakt in i mörkret.
– Det tycker jag är fint. I dag är det ingen som vågar det.
Bloody briliant.
I tider som dessa är det högst relevant att diskutera framtidsambitioner. Vi har en statsminister som varnar för visioner. Han vill hellre omskriva sitt partis historia eller prata om vad Vänsterpartiet kallade sig för 20 år sedan. Framtiden finns inte för Moderaterna. Det är förståeligt med tanke på att det skulle vara förödande för borgerligheten om väljarna fick ett politiskt perspektiv som sträckte sig längre än nästa löning – Ett Palme-perspektiv.
Som Zandén säger så hade Palme alltid en klar vision. Det är nog därför som jag kommer lyssna på hans tal. Om och om och om igen.
Härliga tider – Svunna tider
Tröttnar jag på samtiden så söker jag gärna tröst bakåt i tiden. Helst jättelångt bakåt. I och med Juholts avgång är det idag lättare än någonsin att bli nostalgisk, men det är något jag passar mig för. Att vara nostalgisk när det kommer till socialdemokratiska partiledare leder ofta till idolisering och att jag glömmer den politiska miljön som formade dem.
Socialdemokratiska Arbetarepartiet har genom historien haft otroligt starka ledare. När en landsfader steg tillbaka så klev en ny statsman fram. Stödet för ordförande var allt som oftast enhälligt och i valet hamnade sossarna aldrig under 40%. Tackvare en principfast tro på sin samhälliga idé och en förmåga att hitta kompromisser kunde de genomföra reformerna som lade grunden för det land vi idag lever i.
Det var förr i tiden. Fastän jag mest i hela världen vill backa bandet så måste jag konstatera det för mig själv: Det var förr i tiden. Att applicera den tidens politiska ledarskap på dagens samhälle vore dumt. Dessutom var partiledaren bara en del av mycket större organisation.
Hjalmar Branting hade demokratin, Per-Albin Hansson hade folkhemmet och Tage Erlander hade det starka samhället. Vad hade Håkan Juholt? Något slags RUT-avdrag och slopad fastighetsskatt. Typ. Visserligen hade han och partiet visioner, men när de inte stämmer överens med den konkreta politiken spelar det ingen roll. Idéerna var otillräckliga på egen hand och så hade det varit oavsett partiledare.
För mig är det uppenbart. Socialdemokratin måste inte bara utse partiledare. De måste också utforma en politik så att den framtida ledaren har något att förmedla. För om man inte gör det kommer partiledaren att vara helt irrelevant som statministerkandidat. Den kommer vara så oviktig att den kan avsättas på grund av ett hyresbidrag eller en bit choklad.
Då skulle inte ens ens Branting, Hansson och Erlander tillsammans kunna leda partiet till valseger.
Socialdemokratiska Arbetarepartiet har genom historien haft otroligt starka ledare. När en landsfader steg tillbaka så klev en ny statsman fram. Stödet för ordförande var allt som oftast enhälligt och i valet hamnade sossarna aldrig under 40%. Tackvare en principfast tro på sin samhälliga idé och en förmåga att hitta kompromisser kunde de genomföra reformerna som lade grunden för det land vi idag lever i.
Det var förr i tiden. Fastän jag mest i hela världen vill backa bandet så måste jag konstatera det för mig själv: Det var förr i tiden. Att applicera den tidens politiska ledarskap på dagens samhälle vore dumt. Dessutom var partiledaren bara en del av mycket större organisation.
Hjalmar Branting hade demokratin, Per-Albin Hansson hade folkhemmet och Tage Erlander hade det starka samhället. Vad hade Håkan Juholt? Något slags RUT-avdrag och slopad fastighetsskatt. Typ. Visserligen hade han och partiet visioner, men när de inte stämmer överens med den konkreta politiken spelar det ingen roll. Idéerna var otillräckliga på egen hand och så hade det varit oavsett partiledare.
För mig är det uppenbart. Socialdemokratin måste inte bara utse partiledare. De måste också utforma en politik så att den framtida ledaren har något att förmedla. För om man inte gör det kommer partiledaren att vara helt irrelevant som statministerkandidat. Den kommer vara så oviktig att den kan avsättas på grund av ett hyresbidrag eller en bit choklad.
Då skulle inte ens ens Branting, Hansson och Erlander tillsammans kunna leda partiet till valseger.
Till Håkans försvar
Jag blir oerhört besviken. Håkan Juholt tar ett totalt felbeslut och återigen yrkar många på avgång. Det har varit mycket felbeslut på senaste tiden, men jag tycker inte att man ska vara för snabb att döma ut Juholt. Vi måste först bestämma oss för vilken syn vi har på ordförandeskapet.
Det verkar vara så att vissa medlemmar tvivlar på det beslut som togs på partikongressen när Juholt valdes. Kritikerna säger att han inte kan representera socialdemokraterna. De menar att han inte är ett bra ansikte utåt efter alla turer i media och en del drar det så långt att de skyller hela partiets tillbakagång i opinionsundersökningarna på Juholt. Tydligen har ingen annan ett ansvar.
Till dom vill jag säga två saker.
Först och främst: Partiledaren är bara en återspegling av partiet i stort. Ett dysfunktionellt parti får oundvikligen en dysfunktionell partiledare. Till exempel agerandet angående flyginsatsen i Libyen. Det var inte Håkan Juholt som var otydlig. Det var partiet som hade tagit ett luddigt beslut. Ytterligare ett exempel är det som jag nämnde i början. Visserligen visar Juholt prov på dåligt omdöme, men grunden till felet ligger i hur partiet utnämner poster. Kan partiledaren enväldigt bestämma, då kan det också bli riktigt fel ibland.
Den andra saken jag vill säga till tvivlarna: Om partiets utveckling hänger på att partiledaren upprätthåller en trovärdig fasad utåt så försvåras det politiska arbetet. För mig förefaller det helt orimligt att ordförandes huvudsakliga uppgift är att vara media till lags och att se bra ut på en affisch, samtidigt som ledaren är den som enskilt avgör hur det går för partiet. Att acceptera de premisserna vore att acceptera det förytligande av politiken som borgerligheten så gärna vill ha; då kan Fredrik fortsätta fredagsmysa i Rosenbad.
Till sist vill jag bara säga att en partiledare har som huvuduppgift att förmedlar den politiska vision som partiet har tagit fram. Håkans främsta uppdrag är att förmedla den socialdemokratiska idén och det tycker jag att Håkan gör alldeles förträffligt.
Juholt är en skarp tänkare, en god talare och trovärdig i sina socialdemokratiska värderingar. Därför har han mitt fulla förtroende.
Urban Ahlin å andra sida. Han får gärna ta ett steg tillbaka.
Det verkar vara så att vissa medlemmar tvivlar på det beslut som togs på partikongressen när Juholt valdes. Kritikerna säger att han inte kan representera socialdemokraterna. De menar att han inte är ett bra ansikte utåt efter alla turer i media och en del drar det så långt att de skyller hela partiets tillbakagång i opinionsundersökningarna på Juholt. Tydligen har ingen annan ett ansvar.
Till dom vill jag säga två saker.
Först och främst: Partiledaren är bara en återspegling av partiet i stort. Ett dysfunktionellt parti får oundvikligen en dysfunktionell partiledare. Till exempel agerandet angående flyginsatsen i Libyen. Det var inte Håkan Juholt som var otydlig. Det var partiet som hade tagit ett luddigt beslut. Ytterligare ett exempel är det som jag nämnde i början. Visserligen visar Juholt prov på dåligt omdöme, men grunden till felet ligger i hur partiet utnämner poster. Kan partiledaren enväldigt bestämma, då kan det också bli riktigt fel ibland.
Den andra saken jag vill säga till tvivlarna: Om partiets utveckling hänger på att partiledaren upprätthåller en trovärdig fasad utåt så försvåras det politiska arbetet. För mig förefaller det helt orimligt att ordförandes huvudsakliga uppgift är att vara media till lags och att se bra ut på en affisch, samtidigt som ledaren är den som enskilt avgör hur det går för partiet. Att acceptera de premisserna vore att acceptera det förytligande av politiken som borgerligheten så gärna vill ha; då kan Fredrik fortsätta fredagsmysa i Rosenbad.
Till sist vill jag bara säga att en partiledare har som huvuduppgift att förmedlar den politiska vision som partiet har tagit fram. Håkans främsta uppdrag är att förmedla den socialdemokratiska idén och det tycker jag att Håkan gör alldeles förträffligt.
Juholt är en skarp tänkare, en god talare och trovärdig i sina socialdemokratiska värderingar. Därför har han mitt fulla förtroende.
Urban Ahlin å andra sida. Han får gärna ta ett steg tillbaka.
Jag själv, sett snett uppifrån
En presentation? Ja, det ska jag väl kunna fixa.
Att beskriva mig själv är något jag vanligtvis helst undviker. Alla beskrivande ord känns bara fel. En del är för skrytsamma, andra är förminskande och en tredje är helt ovidkommande. Jag har bara lyckats hitta ett ord som ger en någorlunda korrekt bild av mig. Nämligen: Nörd.
"Nörden". Det har alltid varit jag.
Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag går nördigt, andas nördigt, äter nördigt. Fastän jag jobbar stenhårt för att upprätthålla en presentabel yta så lyser nördigheten igenom. Det går inte att hålla tillbaka. Trots mina försök med hårvax, secondhand-skjortor och ”nej, jag hänger inte alls på biblioteket under helgerna”.
Ett område som särskilt tar fram min nördighet är politik – och politk är precis vad den här bloggen kommer att handla om. Det kan tyckas vara kontraproduktivt för en självmedveten nörd att driva en nördig blogg, men hela den här virtuella journalen är ett sätt för mig att omfamna min nördighet och kanalisera den.
Får jag dela mina tankar med de c:a 5 personer som av en slump råkar klicka in här, då blir det lättare för mig att upprätthålla ytan i vardagen. Då kanske hårvaxet, secondhand-skjortorna och bibliotekslögnen hjälper. I alla fall lite.
Att beskriva mig själv är något jag vanligtvis helst undviker. Alla beskrivande ord känns bara fel. En del är för skrytsamma, andra är förminskande och en tredje är helt ovidkommande. Jag har bara lyckats hitta ett ord som ger en någorlunda korrekt bild av mig. Nämligen: Nörd.
"Nörden". Det har alltid varit jag.
Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag går nördigt, andas nördigt, äter nördigt. Fastän jag jobbar stenhårt för att upprätthålla en presentabel yta så lyser nördigheten igenom. Det går inte att hålla tillbaka. Trots mina försök med hårvax, secondhand-skjortor och ”nej, jag hänger inte alls på biblioteket under helgerna”.
Ett område som särskilt tar fram min nördighet är politik – och politk är precis vad den här bloggen kommer att handla om. Det kan tyckas vara kontraproduktivt för en självmedveten nörd att driva en nördig blogg, men hela den här virtuella journalen är ett sätt för mig att omfamna min nördighet och kanalisera den.
Får jag dela mina tankar med de c:a 5 personer som av en slump råkar klicka in här, då blir det lättare för mig att upprätthålla ytan i vardagen. Då kanske hårvaxet, secondhand-skjortorna och bibliotekslögnen hjälper. I alla fall lite.
