Vanligkille

Vad skriver man i en femårings dödsruna? En nästintill overklig fråga som flera familjer i Newtown, Connecticut, tvingas besvara efter den hemska massaker som inträffade under gårdagen. Det är inte första gången en sådan här hemskhet händer på en skola och den efterföljande debatten brukar ofta handla om samma sak: Konstiga amerikaner med frikostiga vapenlagar. Tyvärr är det att göra ett komplext problem alldeles för förenklat.

Jag vill börja med att understryka att jag absolut håller med om att vapenlagarna bör reformeras. Den amerikanska vapenlobbyn har effektivt satt tryck på beslutsfattarna vilket har lett till att många stater i USA idag helt saknar begränsningar av hur många vapen man får äga, magasinens kapacitet, med mera. Det är djupt oroande eftersom lättåtkomliga skjutvapen gör att våldet effektiviseras. Det gör det lättare att döda.

Med det sagt så vill jag lyfta fram ytterligare problem som är bakomliggande orsaker till att massakrer som den i Newtown inträffar med jämna mellanrum. För även om vapen effektiviserar våldet så är det inte orsaken till det. Man kan faktiskt inte se ett enhetligt samband mellan tillång på eldvapen och mord utförda med eldvapen. (Jämför i exempelvis denna tabell.)

Det saknas inte forskning i området. År 2009 fick Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag av regeringen att kartlägga våld i skolor runt om i världen och se hur de hade hanterat problemen. Brå gick därför igenom omfattande litteratur som behandlar dödligt våld i skolorna. I rapporten kom Brå fram till att det framförallt finns två olika typer av skolvåld och att åtgärderna måste anpassas därefter. (Rapporten finns som PDF-fil här.)

Den första typen av våld i skolan är en förlängning av de konflikter som finns i närområdet. I de fallen kan man applicera vedertagna förklaringarna på gatuvåld som exempelvis fattigdom, segregering, gängbildning och droger. De skolor som drabbas av den här typen av våld ligger främst i urbana områden med hög arbetslöshet och gärningsmannen är i regel unga pojkar som redan har ett brottsregister. Oftast är det här våldet ett resultat av en pågående dispyt som skolledningen och övriga elever kände till sedan innan.  

Den andra typen av våld stämmer inte in i den vanliga förklaringsmodellen. Skolorna som angrips av denna typ befinner sig i ekonomiskt stabila medelklassområden där brottsligheten är låg. Upprinnelsen till att personen tar till vapen är otydlig och det handlar ofta om en allmän, abstrakt känsla av att vara under press snarare än ett specifikt hot. Tillskillnad från den förra typen av skolvåld känner skolledningen och klasskamraterna sällan till varför ungdomen som utförde skolskjutningen upplevde sig vara hotad eller kränkt. De flesta gånger kommer personen ifrån ett tryggt hem, har en bekantskapskrets utan brottsregister och uppvisar inget särskilt asocialt beteende. I forskningsvärlden har man myntat uttrycket ”osynliga unga” eftersom de är så svåra att upptäcka.

Med detta i åtanke kan man diskutera vilka åtgärder som behövs för att säkerställa en trygg miljö i skolan, där eleverna är befriade från båda typerna av våld.

En sak som Brå särskilt framhåller är behovet av dialog mellan elever och vuxna. De menar att skolor som tar hand om eleverna inte bara akademiskt, utan också socialt, är mindre våldsamma. Lyckas man skapa en kultur som kännetecknas av respekt och ömsesidigt förtroende är det lättare för lärarna att upptäcka elever i riskzonen, samt för elever att berätta om eventuella hot. Detta gäller båda våldstyperna. Primära åtgärder här kan vara fler vuxna ute på rasterna, en tillgänglig kurator och mindre skolgrupper som gör det möjligt för läraren att se alla elever.

 En insats som Brå menar inte fungerar är hårdare repressalier och övervakning. Omfattande straff och bestämmelser från högre ort riskerar att begränsa skolledningens möjlighet att anpassa åtgärderna efter varje elevs särskilda behov. Vidare kan disciplinära åtgärder försvåra kommunikationen och ge upphov till atmosfär där eleverna känner sig konstant misstänkliggjorda. I längden leder det till en än mer ansträngd situation för lärare och elever.

I Finland, som drabbats av två fruktansvärda skolskjutningar den senaste tiden, har man börjat spekulera i om skolsystemet i sig kan ge upphov till aggressiva elever. Detta diskuteras inte i Brå:s rapport, men tesen drivs av Dr Edward Dutton, journalist bakom boken The Finnuit: Finnish Culture and the Religion of Uniqueness. I brittiska The Guardian skrev Dutton att utbildningen är grundläggande för ens status i det finska samhället. Ett akademiskt misslyckande kan leda till svår stigmatisering och till exempel kallas de som förpassas till yrkesskolorna i Finland populärt för ”amis”, något vi i Sverige närmast skulle översätta till ”white trash”. Det var just på en sådan yrkesskola som Kauhajoki-massakern inträffande för fyra år sedan. Enligt denna förklaring skulle ett skolsystem med mindre utslagning och press på eleverna minska våldet.

Avslutningsvis vill jag poängtera vikten av att inte förringa ett problem av denna art till att handla om konstiga amerikaner. I Sverige har vi sett tendenser till liknande problem. Exempelvis blev en 16-årig pojke i Köping anhållen efter att ha figurerat med vapen i en film på Youtube och i Västerås fick man utrymma en gymnasieskola efter anonyma hot om dödskjutning. Vi har stora möjligheter att föra upp arbetsmiljön i skolan på agendan och prata om elevernas hälsa.

Det är av yttersta vikt att man gör det i såväl USA som Finland, Sverige och övriga världen innan ytterligare föräldrar tvingas bestämma vad som ska stå i sitt barns dödsruna.