Vanligkille

När jag klickade upp mailen i onsdagsmorse möttes jag av ett budskap från partiledare Stefan Löfven. Rubriken lyder: ”Nyhet inför kongressen – Jobben först”. Meddelandet handlar om att partistyrelsen föreslagit en portalparagraf där man tydliggör vilken politik Socialdemokraterna ska driva och huvudtesen är att jobben ska komma först. En paragraf med goda intentioner givetvis, men som förmuleras på ett märkligt sätt.

Jag vill börja med att poängtera att jag inte för en sekund betvivlar partiledningens ideologiska övertygelse. Det socialdemokratiska arbetarepartiet vacklar aldrig när det kommer till att blottlägga samhällets brister och att stå upp för de utsatta människorna. Stefan Löfven och partiledningen visar prov på detta rättspatos gång efter annan, särskilt när det kommer till att få bukt med den höga arbetslösheten som tvingat så många människor in i maktlöshet och förtvivlan. Det är alltså inte politiken jag har problem med.

Det som däremot gör mig oroad är sättet politiken förmedlas. Jag tycker att partistyrelsen pratar på ett sätt jag som socialdemokrat inte kan förstå och det saknas en begriplig kommunikation med medlemmar och allmänhet som är förankrad i ideologin. Om man till exempel tar den här portalparagrafen så tycker jag att det inte alls är i enlighet med socialdemokraternas samhällssyn.

Låt mig konkretisera. Till exempel står det i portalparagrafen: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslöshet går före allt annat”.  Det väcks en hel del frågor hos mig om vad det är jobben ska gå före. Jobben före välfärd och trygghet, kanske. Och är det verkligen så att socialdemokraterna driver en politik som kategoriskt sätter jobben först framför det andra samhällsnyttiga?

Naturligtvis inte. Anledningen till det här felsteget tror jag gissningsvis handlar om en rädsla att röra upp känslor. Den borgerliga pressen kommer inte att kritisera portalparagrafen om den skrivs in. Företagen och arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv kommer heller inte att göra det. Inte ens Timbro kan ha några invändningar mot det ekonomistiska tänket i ”Jobben först”. Förmodligen hoppas de som är ansvariga för kommunikationen att det här förslaget är så ofarligt och allmänt att partiet får en positiv siffra i nästa månads opinionsundersökning. Eller att man åtminstone undviker en nedgång.

Det här sättet att kommunicera kan man ställa i kontrast till de kampanjfilmer som Roy Andersson regisserade till Socialdemokraternas valkampanj år 1985. De dystopiska filmerna genomsyras av en konflikt mellan marknadens krav på lönsamhet och människors skröpliga sårbarhet. Man får se en kassapparat i skolmatsalen och en unge som blir dragen i örat när han inte har tillräckligt med pengar för att betala skollunchen. Man får bevittna en mamma som vänder upp och ner på handväskan för att få tillräckligt med kontanter att betala sitt barns läkarundersökning. Man får även beskåda direktörer i kostym och gasmask som inspekterar jobbet arbetarna gör utan minsta skyddsutrustning. I slutet av filmen kommer en text upp som säger: ”Varför ska vi bry oss om varandra?”. Det är sannerligen ett sympatiskt, socialdemokratiskt budskap för mig.

Tydligen är jag inte ensam om att tycka det. Efter valet fick Sverige en vänstermajoritet i riksdagen och Palme fick fortsatt förtroende. Socialdemokraterna var visserligen mer hatade än någonsin bland borgerligheten, men det var ett medvetet val. Socialdemokraterna gjorde nämligen något så kontroversiellt som att hävda människornas intresse framför de ekonomiska.

Annie Lööf har slutrepliken i Agendas partiledardebatt. Centern behöver alla väljare de kan få och detta är hennes stora chans. Hon gör en konstpaus, rättar till papprena med stödorden och inleder sedan sitt anförande:

”Aftonbladets ledarsida har tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är tokliberal. Och jag är tokigt liberal – med stolthet och glädje.

Jag blev det när jag for omkring i Värnamo och såg direktörer som fick betala skyhög bolagsskatt fast arbetarna inte betalade någon bolagsskatt alls; när jag for runt på Timbroseminarier och fick höra om något ännu mer förnedrande kallat ”marginalskatt”; när jag som mycket ung kom öga mot öga med de långa köerna utanför Systembolag på nyårsafton; när jag kom till Folkets hus och såg kampanjerna för löntagfonder framtagna av socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var tokliberalismen som bröt marken för utförsäljningen av offentlig välfärd i Sverige; när jag fick klart för mig att det var Jan Stenbeck som lyft Sverige ur DDR-träsket tackvare tokliberalismens avregleringar; när jag själv fick vara med och Fuck:a Facket 4-ever och möta sossarnas kampanjer för trygg arbetsmiljö när vanliga Stureplansstekare ville leva ut sina drömmar om laissez faire, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete i Stureakademin då jag lärde mig att alla statliga åtaganden kan jämföras med Sovjet och med nära vänner som Fredrik Segerfeldt, Alexander Bard och Mattias Svensson, som riskerade batteritiden till sin smartphone i kampen på sociala medier.

Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen; när jag ser statlig klåfingrighet och växande offentlig sektor och skillnader i skattesats mellan människorna.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser förmynderiet öka, antalet myndigheter tillta, lagar och regler gripa kring sig.

När jag ser hur vänsterpolitiken i land efter land driver ut människor till Putins Ryssland, individualiserar föräldraförsäkringen och flyttar ansvaret från köksbord till myndigheternas kontor; när jag ser in i den framtid socialisterna tydligen har att erbjuda där riskkapitalister ska bli fattigare och undersköterskor rikare, där pengarnas rättigheter blir färre och fackpamparnas fler, där de flitiga bävrarna förtrycks och det sovande folket daltas med, där de svaga får mer inflytande och de starka inte ens tillåts spruta Champagne på krogen.   

Visst är jag tokigt liberal. Jag är det med stolthet över vad denna tokiga liberalism har uträttat i Stureplanscenterns verksamhet; jag är det med glädje för jag vet att vi framför oss har viktiga statliga företag att rea ut efter det socialdemokratiska vanstyrets århundrade.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med gårdsförsäljning och knark och prostituerade när vänsterkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla Newsmill-texter som dagstidningarna refuserat, men sedan slagit sig in som förmiddagens samtalsämne på Twitter när människorna har fått erfarenhet av vad texten betyder.

Visst, Lindberg och Swedin, är jag tokigt liberal; som Thatcher när hon genomförde nedskärningar; som Ankersjö när han vill privatisera kommunhuset och talar om platt skatt; som Federley när han önskar riva ner arvsrätten.

För det handlar om utbud/efterfrågan och konkurrens människor emellan. Och vad är egentligen ledarskribenterna på Aftonbladet?”

TV-studio är dödstyst. Vinjetten spelas och eftertexten börjar rulla. Nu har Annie Lööf säkrat sitt stöd på Handelshögskolan. Det är bara att hoppas att det räcker.

Vad skriver man i en femårings dödsruna? En nästintill overklig fråga som flera familjer i Newtown, Connecticut, tvingas besvara efter den hemska massaker som inträffade under gårdagen. Det är inte första gången en sådan här hemskhet händer på en skola och den efterföljande debatten brukar ofta handla om samma sak: Konstiga amerikaner med frikostiga vapenlagar. Tyvärr är det att göra ett komplext problem alldeles för förenklat.

Jag vill börja med att understryka att jag absolut håller med om att vapenlagarna bör reformeras. Den amerikanska vapenlobbyn har effektivt satt tryck på beslutsfattarna vilket har lett till att många stater i USA idag helt saknar begränsningar av hur många vapen man får äga, magasinens kapacitet, med mera. Det är djupt oroande eftersom lättåtkomliga skjutvapen gör att våldet effektiviseras. Det gör det lättare att döda.

Med det sagt så vill jag lyfta fram ytterligare problem som är bakomliggande orsaker till att massakrer som den i Newtown inträffar med jämna mellanrum. För även om vapen effektiviserar våldet så är det inte orsaken till det. Man kan faktiskt inte se ett enhetligt samband mellan tillång på eldvapen och mord utförda med eldvapen. (Jämför i exempelvis denna tabell.)

Det saknas inte forskning i området. År 2009 fick Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag av regeringen att kartlägga våld i skolor runt om i världen och se hur de hade hanterat problemen. Brå gick därför igenom omfattande litteratur som behandlar dödligt våld i skolorna. I rapporten kom Brå fram till att det framförallt finns två olika typer av skolvåld och att åtgärderna måste anpassas därefter. (Rapporten finns som PDF-fil här.)

Den första typen av våld i skolan är en förlängning av de konflikter som finns i närområdet. I de fallen kan man applicera vedertagna förklaringarna på gatuvåld som exempelvis fattigdom, segregering, gängbildning och droger. De skolor som drabbas av den här typen av våld ligger främst i urbana områden med hög arbetslöshet och gärningsmannen är i regel unga pojkar som redan har ett brottsregister. Oftast är det här våldet ett resultat av en pågående dispyt som skolledningen och övriga elever kände till sedan innan.  

Den andra typen av våld stämmer inte in i den vanliga förklaringsmodellen. Skolorna som angrips av denna typ befinner sig i ekonomiskt stabila medelklassområden där brottsligheten är låg. Upprinnelsen till att personen tar till vapen är otydlig och det handlar ofta om en allmän, abstrakt känsla av att vara under press snarare än ett specifikt hot. Tillskillnad från den förra typen av skolvåld känner skolledningen och klasskamraterna sällan till varför ungdomen som utförde skolskjutningen upplevde sig vara hotad eller kränkt. De flesta gånger kommer personen ifrån ett tryggt hem, har en bekantskapskrets utan brottsregister och uppvisar inget särskilt asocialt beteende. I forskningsvärlden har man myntat uttrycket ”osynliga unga” eftersom de är så svåra att upptäcka.

Med detta i åtanke kan man diskutera vilka åtgärder som behövs för att säkerställa en trygg miljö i skolan, där eleverna är befriade från båda typerna av våld.

En sak som Brå särskilt framhåller är behovet av dialog mellan elever och vuxna. De menar att skolor som tar hand om eleverna inte bara akademiskt, utan också socialt, är mindre våldsamma. Lyckas man skapa en kultur som kännetecknas av respekt och ömsesidigt förtroende är det lättare för lärarna att upptäcka elever i riskzonen, samt för elever att berätta om eventuella hot. Detta gäller båda våldstyperna. Primära åtgärder här kan vara fler vuxna ute på rasterna, en tillgänglig kurator och mindre skolgrupper som gör det möjligt för läraren att se alla elever.

 En insats som Brå menar inte fungerar är hårdare repressalier och övervakning. Omfattande straff och bestämmelser från högre ort riskerar att begränsa skolledningens möjlighet att anpassa åtgärderna efter varje elevs särskilda behov. Vidare kan disciplinära åtgärder försvåra kommunikationen och ge upphov till atmosfär där eleverna känner sig konstant misstänkliggjorda. I längden leder det till en än mer ansträngd situation för lärare och elever.

I Finland, som drabbats av två fruktansvärda skolskjutningar den senaste tiden, har man börjat spekulera i om skolsystemet i sig kan ge upphov till aggressiva elever. Detta diskuteras inte i Brå:s rapport, men tesen drivs av Dr Edward Dutton, journalist bakom boken The Finnuit: Finnish Culture and the Religion of Uniqueness. I brittiska The Guardian skrev Dutton att utbildningen är grundläggande för ens status i det finska samhället. Ett akademiskt misslyckande kan leda till svår stigmatisering och till exempel kallas de som förpassas till yrkesskolorna i Finland populärt för ”amis”, något vi i Sverige närmast skulle översätta till ”white trash”. Det var just på en sådan yrkesskola som Kauhajoki-massakern inträffande för fyra år sedan. Enligt denna förklaring skulle ett skolsystem med mindre utslagning och press på eleverna minska våldet.

Avslutningsvis vill jag poängtera vikten av att inte förringa ett problem av denna art till att handla om konstiga amerikaner. I Sverige har vi sett tendenser till liknande problem. Exempelvis blev en 16-årig pojke i Köping anhållen efter att ha figurerat med vapen i en film på Youtube och i Västerås fick man utrymma en gymnasieskola efter anonyma hot om dödskjutning. Vi har stora möjligheter att föra upp arbetsmiljön i skolan på agendan och prata om elevernas hälsa.

Det är av yttersta vikt att man gör det i såväl USA som Finland, Sverige och övriga världen innan ytterligare föräldrar tvingas bestämma vad som ska stå i sitt barns dödsruna.

Min lillasyster är 12 år gammal. Efter sommaren började hon i 7:an och går nu alltså på högstadiet. Det är en omvälvande tid. Dels på grund av sociala förändringar med fredagskvällar på ungdomsgården, chattforum på internet och den där personen i parallellklassen man gärna vill säga hej till men inte riktigt vågar. Dels på grund av biologiska förändringar med hormonsvängningarna som gör att man kan gå från sprudlande glad till rosenrasande på 3 pikosekunder. Det är sannerligen inte lätt att vara tonåring och när jag tänker tillbaka så kan jag inte förstå hur lilla jag, med jeansen nedstoppade i tubsockorna, lyckades ta mig igenom högstadiet.

Hursomhelst är jag glad att ha det avklarat. När min syster berättar om hur hon har det just nu framstår utmaningarna jag ställdes inför som rena lyxproblem. Alliansregeringens radikala förändring av skolsystemet är visserligen fint paketerad med ord som ”individens frihet”, ”humanism” och ”solidaritet med svaga och utsatta”, men verkligheten för barnen i skolan är helt annorlunda. Björklunds reformer har lagt ytterligare sten på barnens redan tunga börda.

Huvudproblemet är den otroliga fixeringen vid examinationer. De nya ämnesplanerna är tydliga och beskriver precis vad eleverna ska kunna för att uppnå målen. En konsekvens av detta har blivit att lärarna ständigt måste mäta och utvärdera elevernas kunskaper för att vid terminsslutet kunna bestämma om eleven har uppfyllt betygskriterierna.

I praktiken innebär det en ytterst ansträngd arbetssituation för både lärare och elever. Innan höstlovet hade min lillasyster skrivit 13 betygsgrundande prov, ungefär 2 per vecka. Därtill har hon haft minst 4 läxförhör varje vecka: ett i engelska, ett i franska, ett i naturkunskap och ett inom de samhällsorienterade ämnena. När jag frågar henne om pluggfria kvällar och helger så skakar hon bara på huvudet. Det kommer inte på fråga.

För lärarna torde denna utveckling leda till att man får mindre utrymme att praktisera sitt yrke. Pedagoger borde i den bästa av världar ges möjligheten att ställa frågan: ”Hur ska jag väcka elevernas intresse och se till att hela klassen lär sig något nytt?”. Istället måste man som lärare i Björklunds skola fråga: ”Vilket mål ska uppfyllas och hur examinerar jag det på bästa sätt?”. Administrationen blir på så vis överordnad elevernas utbildning och lärarens profession. Visserligen finns det inget i ämnesplanen som säger att man måste ha två prov per vecka. Men när läraren har satt betyget och ifrågasätts av en besviken elev eller arg förälder, då är det fullkomligt förståeligt att vilja ha mycket material att motivera betyget med. Den ökade mängden prov är således en logisk följd av en krass, resultatinriktad ämnesplan.  

Vidare, som en del av denna examinationsbesatthet, införde Alliansen ett nytt betygssystem. Syftet var att göra det lättare att skilja på eleverna. ”Det ska löna sig att vara flitig”, sa Jan Björklund när han presenterade den nya skalan A-F där A är det högsta betyget och E det lägsta av de godkända betygen. F är således IG – icke godkänt. Sedan höstterminen 2012 gäller denna skala för sjätteklassarna och uppåt, men utbildningsministern och Folkpartiet ser gärna att man i framtiden sätter betyg redan från och med årskurs 4.

Detta utsållningssystem var det som utlöste min systers hopplösa uttalande. Hon hade fått E i geografi för tredje gången i rad och trots att det är ett helt godkänt betyg var hon missnöjd med sig själv för att hon var så långt ifrån A. Jag försökte uppmuntra henne att kanske plugga hårdare och se det roliga i att få mer vetskap, men hon förklarade att det inte går eftersom det helt enklet är alldeles för mycket att göra. ”Det är ju inte så att jag har gått på halvfart. Var skulle jag få energi ifrån?”, sa hon. Och det är ju sant. Man kan ju inte kräva mer av den som redan gör sitt yttersta.

Min syster blir en av de många elever som drabbas när betygssättningen slår fel. Under en tid då man lägger grunden till sin självbild tar det hårt när en samhällig institution stämplar en själv som E, någon annan som A och en tredje som F. Det är inte alla 12-åringar som får det stödet hemifrån som krävs för att kunna hantera ett dåligt betyg och ta det på ett konstruktivt sätt. Förvisso får min syster det och vi i familjen gör allt vad vi kan för att hon ska se sig som den roliga, smarta tjej med integritet som hon är. För andra kan ett dåligt betyg emellertid betyda att man antingen lägger undan skolarbetet och tänker på något annat eller lägger undan det andra för att enbart fokusera på skola. Oavsett vilket är det en utveckling som leder till social utsatthet.

Avslutningsvis vill jag be regeringen att tänka till. När man genomför en reform bör man sätta dess fördelar i relation till dess nackdelar. Det kan absolut vara så att det lönar sig ännu mer att vara A-elev efter Björklunds reformer. Man är det värt det om man samtidigt får en stor grupp ungdomar att känna sig dum i huvudet?

• Kent Ekeroth föreslår att människor som inte har svenskt medborgarskap ska utvisas om de hamnar i hemlöst tillstånd eftersom hemlösa människor "förändrar gatubilden till det sämre".
• Kent Ekeroth föreslår att man gör tiggeri olagligt eftersom även det är ett "otrevligt" inslag i gatubilden.
• Sven-Olof Sällström m.fl. föreslår ett förbud av niqab och burka på offentlig plats.
• Jimmie Åkesson m.fl. föreslår ett medborgarskapstest där man eximineras i svensk historia, svenskt samhällsliv och det svenska språket.
• Kent Ekeroth föreslår att polisen ska kunna använda sig av brottsprovokation
• Mattias Karlsson m.fl. föreslår att regeringen helt slopar stödet till riksdagspartiernas kvinnoorganisationer.
• Sven-Olof Sällström m.fl. föreslår att regeringen helt slopar: diskrimineringsombudsmannen (94 963 000 kr.), åtgärder mot diskriminering och rasism (30 368 000 kr.), särskilda jämställdhetsåtgärder (239 239 000 kr.) och integrationsåtgärder (242 905 000 kr.)
• Jimmie Åkesson m.fl. föreslår att kulturpolitiken fokuseras kring den "den nationella identiteten"
• Kent Ekeroth föreslår att regeringen ska göra det olagligt för papperslösa att ta del av välfärden och att det även ska bli straffbart att gömma en flykting.
• Julia Kronlind m.fl föreslår att man minskar det internationella biståndet med 7 537 650 000 kr.
• Kent Ekeroth föreslår att polisen ska få använda sig av rasistiska signalement.
• Richard Jomshof och Carina Herrstedt föreslår ett förbud av halal- och kosherslakt.
• David Lång och Mikael Jansson föreslår att endast de som fötts som svensk medborgare ska kunna utses till överbefälhavare för den svenska försvarsmakten eftersom "om Sverige involveras i en väpnad konflikt ställs särskilda krav på lojalitet mot fäderneslandet"
• Kent Ekeroth och Mattias Karlsson föreslår ett offentligt register där pedofiler hängs ut med namn och adress.
• David Lång och Mikael Jansson föreslår ett obligatoriskt DNA-test av asylsökande.
• Björn Söder och Per Ramhorn föreslår att man gör omskörelse förbjudet.

Igår, lördagen den 25:e augusti, anordnade 3 unga tjejer från Bollnäs en manifestation för mångfald. Det var en reaktion på den rasistiska demonstration som genomförts av Svenska Motståndsrörelsen i samband med att en flicka blivit våldtagen i närområdet. Manifestationen var ett mycket bra initiativ av tjejerna och det ledde till att ca 500 människor samlades på Brotorget i centrala Bollnäs för att uttrycka sitt stöd för mångkulturen. Jag var en av dem. I det här blogginlägget hade jag tänkt berätta varför jag deltog.

Demokratin ses av många som en självklarhet. Redan från barnsben får vi lära oss om folkstyret, mänskliga rättigheter och alla personers lika värde. Idéer om rashygien och våld får inte fäste hos den breda allmänheten. Vi slår oss gärna för bröstet och betraktar oss själva som öppensinnade och fördomsfria.

Tyvärr är det dock inte så enkelt. Rasismen kommer i fler gestalter än en skinnskalle med bombarjack och man behöver inte vara anhängare av en våldsverkande ideologi för att fälla en syrlig kommentar om invandrare. Fördomarna har allt som oftast sin upprinnelse i vardagen. I fikarummet på jobbet, i omklädningsrummet efter träningen eller i skolans korridorer kan inskränktheten göra sig påmind.

Många gångar är rasismen en konsekvens av ett personligt missnöje. Det kan röra sig om vantrivsel i arbetslivet eller osäkerhet i den sociala sfären. Främlingsfientlighet kan bero på en rädsla att förlora sina nuvarande förmåner – En ovisshet inför morgondagen.

Rasismen kan också vara ett resultat av okunskap om människors individualitet och särprägel. Etnicitet eller föräldrarnas bakgrund kan aldrig sänka en människas värde. Kulturella olikheter mellan samhällsmedborgarna ska inte betraktas med skepticism, utan bör mötas med nyfikenhet. Dessvärre är det inte alltid fallet. Många gånger ses skillnaderna som ett hot, istället för en möjlighet.

Efter den rasistiska demonstrationen i Bollnäs påmindes jag av just den här rädslan och okunskapen som gror på sina håll i vårt samfund. Lyckligtvis var det väldigt få som ställdes sig på nazisternas sida, men desto fler uttryckte sig nedlåtande om nysvenskar. Många hävdade att de minsann visste hurdan invandrare var och tänkte. De där konstiga muslimerna. De där oföränderliga främlingarna.

Jag tror att de som formulerade sig på det viset sällan var medvetna om vad de gjorde. Min känsla är att det är oaktsamhet – en sekunds tanklöshet – som gör att fördomsfulla yttranden kan slinka ur munnen. Alla hade nog inte för avsikt att falla in för inskränktheten, likväl var distanseringen och svartmålningen av invandrarna uppenbar. Jag blev mycket illa berörd.

Alltså var det inte högextremisterna som fick mig att delta på manifestationen. Det var den ständigt närvarande smygrasismen som gjorde att jag tog tåget till hem till Bollnäs och visade mitt stöd för den svenska mångfalden. Att ständigt påminna oss själva om de grundläggande mänskliga rättigheterna och stå upp för det vi tror på är bästa sättet att motverka rasismen. Så väl den organiserade som den vardagliga.

Jag ska iväg och träna snart, så det får bli en snabbloggning. En snabbloggning om Segerfeldt, liberal arbetsmarknadsteori och falsk omtanke. Låt oss börja.

Segerfeldt har svarat på mitt inlägg om arbetarrörelsen och arbetslösheten. I sitt inlägg presenterar Segerfeldt Assar Lindbecks och Dennis Sowers teori att arbetsmarknaden består av ”insiders” (anställda) och ”outsiders” (arbetslösa). Enligt den teorin skaffar sig ”insiders” olika fördelar som leder till att det blir svårare för ”outsiders” att ta sig in i gemenskapen och enligt Segerfeldt har de på insidan en starkare ställning inom facket. Därför fortsätter facket att arbeta för de på insidan ska få det bättre.

Han menar vidare att facket har stora demokratiska brister. Utifrån två rapporter utgivna av Timbro har Segerfeldt fått uppfattningen att facket inte respekterar sina medlemmars vilja. Administreringen av A-kassan, Åmanlagarna, lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen är fackliga privilegier i Segerfeldts tycke. Den enda förklaringen Segerfeldt kan hitta till att medlemmarna inte gör motstånd är att LO är en maktfullkomlig organisation.

Jag tänker börja mitt svar med teorin om ”insiders” och ”outsiders”. Främsta argumentet mot Segerfeldts sätt att använda teorin är att outsiders inte får det bättre för att de på insidan får det sämre. Arbetslösa är lika arbetslösa oavsett om kollektivavtalen ligger på 20 000, 15 000 eller 10 000 kronor eftersom arbetsköparna anställer utefter verksamhetens behov – och inte utifrån tillgången till kapital. Till exempel om en restaurang klarar att serva alla sina lunchgäster med 10 anställda, då finns det ingen anledning att utöka personalstyrkan oavsett hur mycket verksamheten går med vinst. Det skulle helt enkelt vara ekonomiskt irrationellt att anställa folk som sedan skulle fördriva dagarna utan att göra någon egentlig nytta.  

Men ponera att det skulle vara så att tillgången på pengar är avgörande. Då kanske det vore en bra idé att överklassen sänker sin ekonomiska standard innan man pekar finger åt arbetarna. Som Andreas Cervenka skriver i Svenska Dagbladet har samhällselitens löner skenat iväg de senaste åren. 1993 låg en genomsnittlig direktörslön mellan två miljoner om året. Idag är det en knapp månadslön för de bäst betalda. 1980 tjänade en VD för ett storbolag lika mycket som 9 industriarbetare. År 2007 hade skillnaden ökat och en VD tjänade lika mycket som 51 arbetare. Inget tyder på att läget har förändrats idag så tänk hur många VD:ar man skulle kunna anställa om de bara sänkte sina krav!

Det finns alltså ingen grund för Segerfeldts sätt att dela upp arbetarklassen i insiders och outsiders. Det är ett endast ett försök att ställa människorna mot varandra som är ett välbeprövat grepp av näringslivet. Lyckligtvis fungerar det ytterst sällan.

Nu till den andra delen av Segerfeldts inlägg: Facket och interndemokratin.

Segerfeldt verkar väldigt angelägen att fackmedlemmarna får sin vilja igenom. Det är förstås bra, men man blir aningen förbittrad när man inser att hans ömmande för medlemsstyret bara är ett sätt att försköna sin attack på arbetarnas intresseorganisation.

Något han påpekar – men inte förstår – är att facket är en ideologisk organisation. Facken syftar till att omdana samhället och det är något medlemmarna stödjer, kongress efter kongress. För att uppnå denna förändring arbetar man på bred front och det innebär, tillexempel, att man ger ekonomiskt stöd till politiska partier som kämpar för samma idé. Det innebär även att man utesluter medlemmar som inte delar organisationens värderingar.

Konstigare än så är det inte.

Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Eftersom det är löntagarna som drabbas allra hårdast om arbetslösheten tilltar så har jobbpolitiken varit en prioriterad fråga för facket och socialdemokratin. Alla ska ha ett jobb att gå till och den viljan är välförenlig med drägliga arbetsförhållanden och skälig lön.

Som ni kanske har märkt så har jag en del meningsutbyten med den liberala debattören Fredrik Segerfeldt. Nu senast skrev han att ett inlägg där han menar att problemen på arbetsmarknaden kan lösas bara man accepterar lägre löner. Anledningen till att lönerna inte sjunker är att arbetarrörelsens ”eliter” har ideologiska skyddslappar och krampaktigt håller taget om sin marxistiska konfliktanalys. I sin avslutning säger han att den som står upp för allas rätt till avtalsenlig lön måste erkänna för medborgarna att de har orsakat arbetslösheten. Allt annat vore nonsens, tycker Segerfeldt.

Lyckligtvis kan jag berätta att Segerfeldts bekymmer angående arbetarrörelsen "eliter" baserar sig på en missförståelse för hur organisationen är uppbyggd och fungerar. Det är inte så att man utser några ”eliter” som enhälligt får styra och ställa som de vill. Facket och socialdemokratin vilar på demokratiskt grund och styrs av medlemmarna. Det hela följer ett logiskt mönster där man organiserar sig först på lokal nivå, sedan kommunalt, därefter distriktsmässigt och slutligen nationellt. För att detta sedan ska fungera verkar organisationen med största möjliga transparens och medlemsinflytande. På så sätt kan alla påverka beslutfattningen.

Med detta i åtanke blir det genast klart att kraven på avtalsenliga löner inte är något fackpamparna har hittat på. Under medlemsmöten och på kongresser har lönekraven arbetats fram av medlemmarna tillsammans. Om det råder tvivel om detta kan man gå till vilken fackklubb eller arbetarekommun som helst och fråga hur många som är för en generell lönesänkning. Jag vågar lova att man kommer att få ett synnerligen kallt bemötande.

Och varför är det så? Varför omfamnar inte löntagarna liberala makroteorier? Jag tror att det framför allt är för att människorna har perspektiv som Segerfeldts teorier saknar. De har förhoppningar om ett bättre liv som skulle grusas vid lönesänkning. Många har redan svårt nog som det är att få mat på bordet och pengar till hyran. Om Segerfeldts förhoppningar infrias finns risken att vi hamnar i samma läge som USA och tvingas uppfinna en svensk översättning till deras ”Woorking-poor”. I den situationen vill löntagarna inte hamna.

Vidare, vill de heller inte hamna i arbetslöshet. Därför har arbetarrörelsen arbetat fram en politik som sträcker ut en hjälpande hand till de som saknar jobb. Den tar sig i uttryck på en mängd olika sätt. Vissa gånger handlar det om åtgärder riktade mot människorna, som tillexempel utbildning och praktik. Andra gånger är det åtgärder som riktas mot näringslivet, som tillexempel riskkapitalfonder och forskningsstöd. Grundtanken är att man ska säkra sysselsättningen och därigenom välståndet för hela samhället.

Allt detta låter säkert som nonsens i Segerfeldts öron. Men för de svenska löntagarna låter det fullt rimligt med en schysst anställning och en lön som går att leva på. Återigen: Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

PS. Segerfeldt ställde en del frågor som jag har tänkt besvara här nedan.

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att människor i andra i-länder tjänar lika mycket, trots att den fackliga makten inte är lika stor och att länderna inte har styrts av sossar under merparten av tiden sedan andra världskriget?”

Svar: Det är likväl fackets förtjänst. Fackföreningar är en universal företeelse och i samtliga kapitalistiska länder där medborgare är tvungna att sälja sin arbetskraft finns en vilja att organisera sig. Arbetare ställer krav och det är omöjligt att komma ifrån. Att samförståndet mellan facket och regeringen dock inte har varit detsamma i omvärlden som i Sverige har lett till hårdare konfrontationer och värre strejker (Thatchers Storbritannien, till exempel), men inte alltid till lägre löner.

Segerfeldt: ”Varför införde inte S och LO minimilöner på 25 000 månader redan 1970?”

Svar: Det finns två anledningar till det. 1: En höjning av minimilönen till 25 000 kr på 70-talet skulle ha lett till en extrem inflation och gått stick i stäv med efterkrigstidens strama penningpolitik. 2: Att lagstifta om löner skulle vara att hårt angrepp på den svenska modellen där man låter arbetsmarknadens parter sköta förhandlingarna.

Segerfeldt: ”Kommer S och LO att införa lägstlöner på 25 000 om S vinner valet 2014. Om inte, i så fall varför?”

Svar: Nej. Det finns inget kongressbeslut från vare sig Socialdemokraterna eller LO som säger detta. Anledningen torde vara att både medlemmarna i (S) och LO vill värna den svenska modellen och fackets förhandlingsrätt. (Förresten har vi ingen lagstiftad minimilön i Sverige överhuvudtaget.)

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att semestertiden ser ungefär ut likadant i jämförbara länder?”

Svar: Så är inte fallet. I USA finns ingen lagstadgad rätt till semester och i flera EU-länder ligger semestertiden runt 20 dagar. I Sverige är semesterlagstiftningen semidispositiv och därför något varierande, men semestertiden är åtminstone 5 veckor lång. Således ligger Sverige långt över medel.

Segerfeldt svarade på mitt inlägg om ungdomslöner och ungdomsarbetslösheten. Hans svar är en klockren summering av de liberala teorierna om konkurrens, arbetets värde och utbud/efterfrågan. I detta inlägg kommer jag därför att behandla just de teorierna och förklara vad som är problemet med dem.

I korthet menar Segerfeldt att ”sosseriet” har försämrat förutsättningarna för marknaden. Det ”socialdemokratiska maktkomplexet” tillsammans med de ”snedvridna” konfliktreglerna har hämmat marknadens naturliga funktioner, anser Segerfeldt och hans grundtes är att arbetsmarknaden är som vilken marknad som helst. Segerfeldt jämför arbetskraft med köttfärs och säger så här:

”Vi köper mat av Icahandlaren på samma sätt som arbetsgivarna köper arbete av arbetstagarna. Icahandlaren och hans leverantörer hade lätt kunnat sätta priset på ett kilo köttfärs till 200 kronor. Då hade få av oss köpt det. Vi hade köpt något annat kött, eller gått till affären bredvid. På samma sätt hade Icahandlaren inte velat sälja någon köttfärs till oss om vi hade gått in i butiken och föreslagit ett pris på två kronor kilot. Priset sätts inte av någon förhandlingsmakt, utan av konkurrens och jämvikt.”

Detta är liberal makroteori i sitt esse.

Om vi börjar med ovanstående resonemang kan flera problemet konstateras.

Först och främst är det skillnad på arbetskraft och köttfärs. Om priset på köttfärs skulle sänkas så har det ingen särskild betydelse för köttfärsen. Köttfärsen har ingen hyra att betala, ingen familj att försörja eller räkningar som måste betalas i slutet av månaden. Marknadens uppgångar och nedgångar är inget som påverkar köttfärsens livsmöjligheter. Så är det däremot för arbetaren. Om värdet på arbete sänks så får det långtgående konsekvenser för löntagarna.

Vidare så gör Segerfeldt en besynnerlig maktanalys. Eller besynnerlig kanske inte är rätt ord. Segerfeldt gör ingen maktanalys överhuvudtaget. Enligt hans sätt att se på saken kan arbetarna välja och vraka bland olika jobberbjudanden och man får intrycket att de skulle ha samma möjligheter att förhandla som arbetsköparen.

Det finns en mängd saker som talar emot detta. Det främsta är att vi har ett underskott av arbetstillfällen (dvs: arbetslöshet) som gör att det inte är arbetsköparna som konkurrerar om arbetskraften. Istället är det arbetarna som konkurrerar om arbetstillfällena. Människor är beroende av en inkomst och då kan det bli så att man accepterar en lägre lön eftersom alternativet vore arbetslöshet och fattigdom.

Slutligen vill jag uppmärksamma att den oreglerade arbetsmarknaden redan har testats. Det var en tid då arbetsdagarna kunde vare 14 timmar långa, även för barn. Lönen var mycket låg. Vissa kunde till och med få betalt i mat, husrum eller en flaska brännvin. Dödsfall på arbetsplatserna tillhörde vardagen och hade du krävt betald semester hade du blivit sparkad på fläcken.

Det var då som människorna konstaterade att den oreglerade arbetsmarknaden inte fungerade. Därför gick man samman i fackföreningar och politiska partier och på så vis ökade gemene arbetare sitt inflytande över sin vardag. Där drev man på att rättvisa, frihet och jämlikhet skulle gälla alla medborgare. Det tåls att tänka på när Timbro-högern ojjar sig över det ”socialdemokratiska maktkomplexet”.

Det är Centerpartiets dag i Almedalen. Med anledning av det har SSU kampanjat genom att dela ut 75-kronorssedalar. Tanken var att belysa det faktum att Annie Lööf öppnat upp för att sänka ungdomars löner till 75 % av nuvarande nivåer. Kampanjen var ett bra sätt att markera mot liberalismens attack på arbetsrätten, tycker jag. Fredrik Segerfeldt håller inte med.

Med kampanjen i åtanke författade han ett blogginlägg. Rubriken lyder: "Det är SSUs fel att ungdomar inte får jobba" och i texten anklagas socialdemokratin för att ha orsakat ungdomsarbetslösheten. Segerfeldt påstår att arbetslösheten beror på att det är för dyrt att anställa och hävdar att arbetarrörelsen hanterar frågan ”osmakligt”. Han menar att lön inte är en rättighet och att den heller inte är resultatet av facklig kamp. Lön ska sättas av arbetsgivaren utifrån det den anställde producerar, anser Segerfeldt. Och det, i kombination med hoppet om sänkt arbetslösheten, gör att han förespråkar sänkta ungdomslöner. 

Som SSU:are kan jag inte låta ett sådant blogginlägg passera utan vidare.

Det första jag reagerar på är att Segerfeldt argumenterar motsägelsefullt. Å ena sidan ska lönerna bestämmas enligt marknadens principer och sättas utifrån produktionens värde. Å andra sidan ska staten gå in och besluta om nedsatta arvoden för ungdomar. Segerfeldt är vanligtvis mån om att minska det statliga inflytandet till varje pris så min fråga lyder: Är staten en klåfingrad översittare som ska hålla sig undan eller är det helt okej att näringsminister Lööf bestämmer vad som står i lönekuvertet? Hur ska han ha det?

Vidare så anser jag att hans påstående om lönesättningen saknar verklighetsförankring. På arbetsmarknaden finns inget samband mellan värdet på lönen och värdet av produktionen. Det som avgör lönesättningen är värdet på arbetskraften. Till exempel om en arbetsköpare vet att han kan få en diskare för 12 000 kr i månaden, då spelar det ingen roll om diskarens insats är värd 25 000, 50 000 eller 70 000 kr. Vet arbetsköparen att diskaren jobbar för den summan så finns det ingen anledning att höja lönen. Att driva en affärsverksamhet är inte välgörenhet.

Lyckligtvis förstod fackrörelsen tidigt att det var så det fungerade. Värdet på arbetskraften avgör lönesättning och facket är – då som nu – en slags lönekartell. De kan säga till arbetsköparen som erbjuder 12 000 att: ”Nehe du, vill du ha någonting diskat så får du betala 16 000 annars jobbar vi inte åt dig”. Därigenom höjs värdet på arbetskraften och lönen stiger. 

Så visst. Lön får man om man arbetar, precis som Segerfeldt säger. Men anledning till att lönen ligger på dagens nivå är arbetarrörelsens förmåga att ställa krav. Det är inget hämtat från en låtsatsvärld. Vid varje löneförhandling blir arbetaren påmind om att det är så det ligger till.

Avslutningsvis vill jag klargöra att SSU inte har någonting principiellt emot ungdomsavtal. Så länge de sluts på arbetarnas villkor, det vill säga. Lärlingsavtalet som IF Metall och Löfven beslutade om är ett typ exempel på hur det kan se ut. Det avtalet rörde sig inte om en ren lönesänkning. I avtalet ingick också utbildning och praktik. Förkovring höjer värdet på arbetskraften och stärker löntagarnas ställning. Således var avtalet något ungdomarna tjänade på och därför helt förenligt med de socialdemokratiska värderingarna.

”Vi ska sätta den svenska modellen i arbete”, sa Reinfeldt och spelade över bollen på Socialdemokraternas planhalva. Tack och bock för det.

Det var apropå att regeringen har inlett samtal med näringslivet och facket som Reinfeldt försökte sig på denna kapning av socialdemokratins flaggskepp. Han kallade samarbetet för en jobbpakt och förutspådde att det skulle leda till 30 000 nya jobb för ungdomar. Minst. Reinfeldt var sannerligen optimistisk. Slå på kaffet, börja samtala och så är allt överstökat innan fackpamparna hunnit bett om påtår. Det var så han fick det att framstå.

Tyvärr är det inte så enkelt. Den svenska modellen är mycket mer omfattande och ställer mycket höga krav på samhällsutvecklingen. Det handlar inte uteslutande om fackföreningarnas förhandlingsrätt, även om detta är en fundamental del. Man skulle kunna säga att den svenska modellen är ett sätt att på fredlig väg nå sociala framsteg.

För att möjliggöra det krävs framförallt 3 saker.

Först och främst: Att samhället strävar efter jämlikhet. Den svenska modellen bygger på tilltro och samförstånd. Till följd av detta måste samtliga medborgare – särskilt de som har de allra sämst – känna att utvecklingen går åt rätt håll. Alla måste kunna se fram emot morgondagen och veta att samhället gör sitt för att underlätta.

För det andra: Att regeringen söker breda uppgörelser. Det är viktigt att politikern inte endast representerar de egna väljarna eller det egna partiet. För att folket ska ha förtroende för demokratin krävs det att representanterna i riksdagen gör det som är bäst för så många som möjligt. Detta är fullt förenligt med dispyter och ideologiska skillnader förutsatt att man, när allt kommer omkring, klarar av att kompromissa för att tillfredställa största delen av allmänheten.

För det tredje: Att arbetsmarknadens parter inkluderas i utformningen av politiken. Det gäller så väl fackliga ledare och storföretag, som löntagare, studenter och entreprenörer. Det är viktigt att man kommunicerar och att det finns en ömsesidig respekt mellan parterna. På så sätt säkerställer man ett framåtskridande som är förankrat hos befolkningen.

Av dessa 3 förutsättningar för den svenska modellen bryr sig Reinfeldt och borgerligheten endast om den sistnämnda. Man kan då fråga sig: När klyftorna ökar, tryggheten nedmonteras och man har en regering som inte kan hantera det parlamentariska läget, är det då möjligt att ha givande samtal mellan arbetsköpare, arbetare och politiker? Jag har mina tvivel.

Löfven och Socialdemokraterna har nu alla möjligheter att bemöta Reinfeldts chimär. Man kan ta ställning för en jämlikskola, en stark a-kassa, en aktiv näringspolitik – och argumentera för det med ord om den svenska modellen. Reinfeldt har satt en agenda som ger sossarna chansen att ta initiativet och kämpa för ett samhälle där vi tar hand om varandra.

Tack och bock för det.

Jimmie Åkesson knagglade sig igenom sitt tal i Almedalen. Materialet var inget nytt, utan det var samma gamla – och fortfarande lika aggressiva – utspel riktade mot invandrare och kulturlivet. Ett av de argument som Åkesson återigen tog upp var att ställa invandring mot flyktinghjälp. Det är befängt av flera anledningar och i detta blogginlägg ska jag berätta varför.

Åkesson menade att Sverigedemokraterna tar ansvar för hela världen, att de sträcker ut en hjälpande hand och ser till att ingen lämnas utanför. Åkesson ansåg sig ta ställning för ”en anständig värld”. I hans talmanus står det:

”(…)vi [Sverigedemokraterna] använder hellre de resurser som finns för att mätta en miljon magar på plats i krisområdena än till att forsla hundra tusen individer över halva jordklotet och lyfta deras levnadsnivå till västerländsk standard.”

Det finns framförallt 3 problem med att resonera på det sättet.

För det första: Det är fel att se människor som en kostnad. Oavsett om det handlar om arbetslösa, dagisbarn eller invandrare så är det vanskligt att förminska människor till en slags aktie som antingen genererar eller kostar pengar. Är man så ekonomiskt cynisk skapar man ett samhällsklimat där egoism är rationellt och solidaritet är omöjligt. Man tappar den samhälleliga aspekten och förlorar förståelsen för situationen den ”icke lönsamma” gruppen har hamnat i.

Om människor reduceras till inkomst/utgift får den mellanmänskliga omtanken stå åt sida. Det är djupt bekymmersamt om man vill skapa ett samhälle där ingen lämnas utanför.

För det andra: Bistånd och invandring är två helt olika saker som inte alls behöver ta ut varandra. Biståndet inriktar sig i regel på att möjliggöra utveckling i fattiga samfund. Det kan handlar om direkt hjälp vid nödsituationer och det kan även handla om att investera i jordbruk, industriell produktion eller i välfärden, till exempel.

Invandring handlar om människors rätt att forma sin egen vardag. Den handlar inte om utvecklingen och välståndet i u-länder. Migrationen möjliggör ett bättre liv för miljontals personer världen över och det är också dess syfte. Allt från den kurdiska aktivisten som flyr undan tortyr och politisk förföljelse, till den svenska pensionären som bosätter sig på varmare bräddgrader, berörs utav detta.

Att de två helt åtskiljda områdena skulle stå i något slags motsatsförhållande faller på sin egen orimlighet. Det är två olika fenomen och bör behandlas därefter.  

För det tredje: Människor i krisdrabbade områden har rätt till livskvalité. ”Västerländsk standard” tycker Åkesson är onödigt och menar att invandrare ska förnekas det som vi i Sverige tar för givet. Av en enda anledning – att de råkar vara födda i ett annat land i Sverige – ska människor från utsatta områden försumma sina chanser till ett bra liv. De, som knappt klarar sig från dag till dag, ska alltså stängas ute för att de måste tänka på de som inte kan ta sig till Sverige.

Åkesson vill att de utsatta ska ta ansvar för de som är än mer utsatta, medan vi privilegierade å andra sidan inte behöver göra det minsta för att hjälpa till. Solidaritet i ordets sanna bemärkelse är således inte förenlig med Sverigedemokraternas övertygelse.

Kort sagt: Sverigedemokraternas omsorg om flyktingar är endast ett försök att dölja deras anti-humanitära agenda. Deras biståndspolitik handlar inte om vårt gemensamma ansvar att underlätta en global samvaro, utan den är inget annat än en del av deras attack riktad mot invandringen och mångfalden. Åkessons ovanstående resonemang lämnar människor utanför.