Vanligkille

Jag ska iväg och träna snart, så det får bli en snabbloggning. En snabbloggning om Segerfeldt, liberal arbetsmarknadsteori och falsk omtanke. Låt oss börja.

 

Segerfeldt har svarat på mitt inlägg om arbetarrörelsen och arbetslösheten. I sitt inlägg presenterar Segerfeldt Assar Lindbecks och Dennis Sowers teori att arbetsmarknaden består av ”insiders” (anställda) och ”outsiders” (arbetslösa). Enligt den teorin skaffar sig ”insiders” olika fördelar som leder till att det blir svårare för ”outsiders” att ta sig in i gemenskapen och enligt Segerfeldt har de på insidan en starkare ställning inom facket. Därför fortsätter facket att arbeta för de på insidan ska få det bättre.

 

Han menar vidare att facket har stora demokratiska brister. Utifrån två rapporter utgivna av Timbro har Segerfeldt fått uppfattningen att facket inte respekterar sina medlemmars vilja. Administreringen av A-kassan, Åmanlagarna, lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen är fackliga privilegier i Segerfeldts tycke. Den enda förklaringen Segerfeldt kan hitta till att medlemmarna inte gör motstånd är att LO är en maktfullkomlig organisation.

 

Jag tänker börja mitt svar med teorin om ”insiders” och ”outsiders”. Främsta argumentet mot Segerfeldts sätt att använda teorin är att outsiders inte får det bättre för att de på insidan får det sämre. Arbetslösa är lika arbetslösa oavsett om kollektivavtalen ligger på 20 000, 15 000 eller 10 000 kronor eftersom arbetsköparna anställer utefter verksamhetens behov – och inte utifrån tillgången till kapital. Till exempel om en restaurang klarar att serva alla sina lunchgäster med 10 anställda, då finns det ingen anledning att utöka personalstyrkan oavsett hur mycket verksamheten går med vinst. Det skulle helt enkelt vara ekonomiskt irrationellt att anställa folk som sedan skulle fördriva dagarna utan att göra någon egentlig nytta.  

 

Men ponera att det skulle vara så att tillgången på pengar är avgörande. Då kanske det vore en bra idé att överklassen sänker sin ekonomiska standard innan man pekar finger åt arbetarna. Som Andreas Cervenka skriver i Svenska Dagbladet har samhällselitens löner skenat iväg de senaste åren. 1993 låg en genomsnittlig direktörslön mellan två miljoner om året. Idag är det en knapp månadslön för de bäst betalda. 1980 tjänade en VD för ett storbolag lika mycket som 9 industriarbetare. År 2007 hade skillnaden ökat och en VD tjänade lika mycket som 51 arbetare. Inget tyder på att läget har förändrats idag så tänk hur många VD:ar man skulle kunna anställa om de bara sänkte sina krav!

 

Det finns alltså ingen grund för Segerfeldts sätt att dela upp arbetarklassen i insiders och outsiders. Det är ett endast ett försök att ställa människorna mot varandra som är ett välbeprövat grepp av näringslivet. Lyckligtvis fungerar det ytterst sällan.

 

Nu till den andra delen av Segerfeldts inlägg: Facket och interndemokratin.

 

Segerfeldt verkar väldigt angelägen att fackmedlemmarna får sin vilja igenom. Det är förstås bra, men man blir aningen förbittrad när man inser att hans ömmande för medlemsstyret bara är ett sätt att försköna sin attack på arbetarnas intresseorganisation.

 

Något han påpekar – men inte förstår – är att facket är en ideologisk organisation. Facken syftar till att omdana samhället och det är något medlemmarna stödjer, kongress efter kongress. För att uppnå denna förändring arbetar man på bred front och det innebär, tillexempel, att man ger ekonomiskt stöd till politiska partier som kämpar för samma idé. Det innebär även att man utesluter medlemmar som inte delar organisationens värderingar.

 

Konstigare än så är det inte.

Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Eftersom det är löntagarna som drabbas allra hårdast om arbetslösheten tilltar så har jobbpolitiken varit en prioriterad fråga för facket och socialdemokratin. Alla ska ha ett jobb att gå till och den viljan är välförenlig med drägliga arbetsförhållanden och skälig lön.

 

Som ni kanske har märkt så har jag en del meningsutbyten med den liberala debattören Fredrik Segerfeldt. Nu senast skrev han att ett inlägg där han menar att problemen på arbetsmarknaden kan lösas bara man accepterar lägre löner. Anledningen till att lönerna inte sjunker är att arbetarrörelsens ”eliter” har ideologiska skyddslappar och krampaktigt håller taget om sin marxistiska konfliktanalys. I sin avslutning säger han att den som står upp för allas rätt till avtalsenlig lön måste erkänna för medborgarna att de har orsakat arbetslösheten. Allt annat vore nonsens, tycker Segerfeldt.

 

Lyckligtvis kan jag berätta att Segerfeldts bekymmer angående arbetarrörelsen "eliter" baserar sig på en missförståelse för hur organisationen är uppbyggd och fungerar. Det är inte så att man utser några ”eliter” som enhälligt får styra och ställa som de vill. Facket och socialdemokratin vilar på demokratiskt grund och styrs av medlemmarna. Det hela följer ett logiskt mönster där man organiserar sig först på lokal nivå, sedan kommunalt, därefter distriktsmässigt och slutligen nationellt. För att detta sedan ska fungera verkar organisationen med största möjliga transparens och medlemsinflytande. På så sätt kan alla påverka beslutfattningen.

 

Med detta i åtanke blir det genast klart att kraven på avtalsenliga löner inte är något fackpamparna har hittat på. Under medlemsmöten och på kongresser har lönekraven arbetats fram av medlemmarna tillsammans. Om det råder tvivel om detta kan man gå till vilken fackklubb eller arbetarekommun som helst och fråga hur många som är för en generell lönesänkning. Jag vågar lova att man kommer att få ett synnerligen kallt bemötande.

 

Och varför är det så? Varför omfamnar inte löntagarna liberala makroteorier? Jag tror att det framför allt är för att människorna har perspektiv som Segerfeldts teorier saknar. De har förhoppningar om ett bättre liv som skulle grusas vid lönesänkning. Många har redan svårt nog som det är att få mat på bordet och pengar till hyran. Om Segerfeldts förhoppningar infrias finns risken att vi hamnar i samma läge som USA och tvingas uppfinna en svensk översättning till deras ”Woorking-poor”. I den situationen vill löntagarna inte hamna.

 

Vidare, vill de heller inte hamna i arbetslöshet. Därför har arbetarrörelsen arbetat fram en politik som sträcker ut en hjälpande hand till de som saknar jobb. Den tar sig i uttryck på en mängd olika sätt. Vissa gånger handlar det om åtgärder riktade mot människorna, som tillexempel utbildning och praktik. Andra gånger är det åtgärder som riktas mot näringslivet, som tillexempel riskkapitalfonder och forskningsstöd. Grundtanken är att man ska säkra sysselsättningen och därigenom välståndet för hela samhället.

 

Allt detta låter säkert som nonsens i Segerfeldts öron. Men för de svenska löntagarna låter det fullt rimligt med en schysst anställning och en lön som går att leva på. Återigen: Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

 

 

PS. Segerfeldt ställde en del frågor som jag har tänkt besvara här nedan.

 

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att människor i andra i-länder tjänar lika mycket, trots att den fackliga makten inte är lika stor och att länderna inte har styrts av sossar under merparten av tiden sedan andra världskriget?”

 

Svar: Det är likväl fackets förtjänst. Fackföreningar är en universal företeelse och i samtliga kapitalistiska länder där medborgare är tvungna att sälja sin arbetskraft finns en vilja att organisera sig. Arbetare ställer krav och det är omöjligt att komma ifrån. Att samförståndet mellan facket och regeringen dock inte har varit detsamma i omvärlden som i Sverige har lett till hårdare konfrontationer och värre strejker (Thatchers Storbritannien, till exempel), men inte alltid till lägre löner.

 

Segerfeldt: ”Varför införde inte S och LO minimilöner på 25 000 månader redan 1970?”

 

Svar: Det finns två anledningar till det. 1: En höjning av minimilönen till 25 000 kr på 70-talet skulle ha lett till en extrem inflation och gått stick i stäv med efterkrigstidens strama penningpolitik. 2: Att lagstifta om löner skulle vara att hårt angrepp på den svenska modellen där man låter arbetsmarknadens parter sköta förhandlingarna.

 

Segerfeldt: ”Kommer S och LO att införa lägstlöner på 25 000 om S vinner valet 2014. Om inte, i så fall varför?”

 

Svar: Nej. Det finns inget kongressbeslut från vare sig Socialdemokraterna eller LO som säger detta. Anledningen torde vara att både medlemmarna i (S) och LO vill värna den svenska modellen och fackets förhandlingsrätt. (Förresten har vi ingen lagstiftad minimilön i Sverige överhuvudtaget.)

 

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att semestertiden ser ungefär ut likadant i jämförbara länder?”

 

Svar: Så är inte fallet. I USA finns ingen lagstadgad rätt till semester och i flera EU-länder ligger semestertiden runt 20 dagar. I Sverige är semesterlagstiftningen semidispositiv och därför något varierande, men semestertiden är åtminstone 5 veckor lång. Således ligger Sverige långt över medel.

Segerfeldt svarade på mitt inlägg om ungdomslöner och ungdomsarbetslösheten. Hans svar är en klockren summering av de liberala teorierna om konkurrens, arbetets värde och utbud/efterfrågan. I detta inlägg kommer jag därför att behandla just de teorierna och förklara vad som är problemet med dem.

 

I korthet menar Segerfeldt att ”sosseriet” har försämrat förutsättningarna för marknaden. Det ”socialdemokratiska maktkomplexet” tillsammans med de ”snedvridna” konfliktreglerna har hämmat marknadens naturliga funktioner, anser Segerfeldt och hans grundtes är att arbetsmarknaden är som vilken marknad som helst. Segerfeldt jämför arbetskraft med köttfärs och säger så här:

 

”Vi köper mat av Icahandlaren på samma sätt som arbetsgivarna köper arbete av arbetstagarna. Icahandlaren och hans leverantörer hade lätt kunnat sätta priset på ett kilo köttfärs till 200 kronor. Då hade få av oss köpt det. Vi hade köpt något annat kött, eller gått till affären bredvid. På samma sätt hade Icahandlaren inte velat sälja någon köttfärs till oss om vi hade gått in i butiken och föreslagit ett pris på två kronor kilot. Priset sätts inte av någon förhandlingsmakt, utan av konkurrens och jämvikt.”

 

Detta är liberal makroteori i sitt esse.

 

Om vi börjar med ovanstående resonemang kan flera problemet konstateras.

 

Först och främst är det skillnad på arbetskraft och köttfärs. Om priset på köttfärs skulle sänkas så har det ingen särskild betydelse för köttfärsen. Köttfärsen har ingen hyra att betala, ingen familj att försörja eller räkningar som måste betalas i slutet av månaden. Marknadens uppgångar och nedgångar är inget som påverkar köttfärsens livsmöjligheter. Så är det däremot för arbetaren. Om värdet på arbete sänks så får det långtgående konsekvenser för löntagarna.

 

Vidare så gör Segerfeldt en besynnerlig maktanalys. Eller besynnerlig kanske inte är rätt ord. Segerfeldt gör ingen maktanalys överhuvudtaget. Enligt hans sätt att se på saken kan arbetarna välja och vraka bland olika jobberbjudanden och man får intrycket att de skulle ha samma möjligheter att förhandla som arbetsköparen.

 

Det finns en mängd saker som talar emot detta. Det främsta är att vi har ett underskott av arbetstillfällen (dvs: arbetslöshet) som gör att det inte är arbetsköparna som konkurrerar om arbetskraften. Istället är det arbetarna som konkurrerar om arbetstillfällena. Människor är beroende av en inkomst och då kan det bli så att man accepterar en lägre lön eftersom alternativet vore arbetslöshet och fattigdom.

 

Slutligen vill jag uppmärksamma att den oreglerade arbetsmarknaden redan har testats. Det var en tid då arbetsdagarna kunde vare 14 timmar långa, även för barn. Lönen var mycket låg. Vissa kunde till och med få betalt i mat, husrum eller en flaska brännvin. Dödsfall på arbetsplatserna tillhörde vardagen och hade du krävt betald semester hade du blivit sparkad på fläcken.

 

Det var då som människorna konstaterade att den oreglerade arbetsmarknaden inte fungerade. Därför gick man samman i fackföreningar och politiska partier och på så vis ökade gemene arbetare sitt inflytande över sin vardag. Där drev man på att rättvisa, frihet och jämlikhet skulle gälla alla medborgare. Det tåls att tänka på när Timbro-högern ojjar sig över det ”socialdemokratiska maktkomplexet”.

Det är Centerpartiets dag i Almedalen. Med anledning av det har SSU kampanjat genom att dela ut 75-kronorssedalar. Tanken var att belysa det faktum att Annie Lööf öppnat upp för att sänka ungdomars löner till 75 % av nuvarande nivåer. Kampanjen var ett bra sätt att markera mot liberalismens attack på arbetsrätten, tycker jag. Fredrik Segerfeldt håller inte med.

 

Med kampanjen i åtanke författade han ett blogginlägg. Rubriken lyder: "Det är SSUs fel att ungdomar inte får jobba" och i texten anklagas socialdemokratin för att ha orsakat ungdomsarbetslösheten. Segerfeldt påstår att arbetslösheten beror på att det är för dyrt att anställa och hävdar att arbetarrörelsen hanterar frågan ”osmakligt”. Han menar att lön inte är en rättighet och att den heller inte är resultatet av facklig kamp. Lön ska sättas av arbetsgivaren utifrån det den anställde producerar, anser Segerfeldt. Och det, i kombination med hoppet om sänkt arbetslösheten, gör att han förespråkar sänkta ungdomslöner. 

 

Som SSU:are kan jag inte låta ett sådant blogginlägg passera utan vidare.

 

Det första jag reagerar på är att Segerfeldt argumenterar motsägelsefullt. Å ena sidan ska lönerna bestämmas enligt marknadens principer och sättas utifrån produktionens värde. Å andra sidan ska staten gå in och besluta om nedsatta arvoden för ungdomar. Segerfeldt är vanligtvis mån om att minska det statliga inflytandet till varje pris så min fråga lyder: Är staten en klåfingrad översittare som ska hålla sig undan eller är det helt okej att näringsminister Lööf bestämmer vad som står i lönekuvertet? Hur ska han ha det?

 

Vidare så anser jag att hans påstående om lönesättningen saknar verklighetsförankring. På arbetsmarknaden finns inget samband mellan värdet på lönen och värdet av produktionen. Det som avgör lönesättningen är värdet på arbetskraften. Till exempel om en arbetsköpare vet att han kan få en diskare för 12 000 kr i månaden, då spelar det ingen roll om diskarens insats är värd 25 000, 50 000 eller 70 000 kr. Vet arbetsköparen att diskaren jobbar för den summan så finns det ingen anledning att höja lönen. Att driva en affärsverksamhet är inte välgörenhet.

 

Lyckligtvis förstod fackrörelsen tidigt att det var så det fungerade. Värdet på arbetskraften avgör lönesättning och facket är – då som nu – en slags lönekartell. De kan säga till arbetsköparen som erbjuder 12 000 att: ”Nehe du, vill du ha någonting diskat så får du betala 16 000 annars jobbar vi inte åt dig”. Därigenom höjs värdet på arbetskraften och lönen stiger. 

 

Så visst. Lön får man om man arbetar, precis som Segerfeldt säger. Men anledning till att lönen ligger på dagens nivå är arbetarrörelsens förmåga att ställa krav. Det är inget hämtat från en låtsatsvärld. Vid varje löneförhandling blir arbetaren påmind om att det är så det ligger till.

 

Avslutningsvis vill jag klargöra att SSU inte har någonting principiellt emot ungdomsavtal. Så länge de sluts på arbetarnas villkor, det vill säga. Lärlingsavtalet som IF Metall och Löfven beslutade om är ett typ exempel på hur det kan se ut. Det avtalet rörde sig inte om en ren lönesänkning. I avtalet ingick också utbildning och praktik. Förkovring höjer värdet på arbetskraften och stärker löntagarnas ställning. Således var avtalet något ungdomarna tjänade på och därför helt förenligt med de socialdemokratiska värderingarna.

 

Vi är beredd att bemöta ungdomsarbetslösheten, men vi kommer aldrig göra det på ungdomarnas bekostnad. Segerfeldt tror att det beror på att vi har blicken skymd av ”ett rött skynke”. SSU:are, socialdemokrater och fackligt anslutna vet däremot att motståndet beoror på våra värderingar. Solidaritet och omtanke är långt mer värda än en 75-kronorssedel. 

”Vi ska sätta den svenska modellen i arbete”, sa Reinfeldt och spelade över bollen på Socialdemokraternas planhalva. Tack och bock för det.

 

Det var apropå att regeringen har inlett samtal med näringslivet och facket som Reinfeldt försökte sig på denna kapning av socialdemokratins flaggskepp. Han kallade samarbetet för en jobbpakt och förutspådde att det skulle leda till 30 000 nya jobb för ungdomar. Minst. Reinfeldt var sannerligen optimistisk. Slå på kaffet, börja samtala och så är allt överstökat innan fackpamparna hunnit bett om påtår. Det var så han fick det att framstå.

 

Tyvärr är det inte så enkelt. Den svenska modellen är mycket mer omfattande och ställer mycket höga krav på samhällsutvecklingen. Det handlar inte uteslutande om fackföreningarnas förhandlingsrätt, även om detta är en fundamental del. Man skulle kunna säga att den svenska modellen är ett sätt att på fredlig väg nå sociala framsteg.

 

För att möjliggöra det krävs framförallt 3 saker.

 

Först och främst: Att samhället strävar efter jämlikhet. Den svenska modellen bygger på tilltro och samförstånd. Till följd av detta måste samtliga medborgare – särskilt de som har de allra sämst – känna att utvecklingen går åt rätt håll. Alla måste kunna se fram emot morgondagen och veta att samhället gör sitt för att underlätta.

 

För det andra: Att regeringen söker breda uppgörelser. Det är viktigt att politikern inte endast representerar de egna väljarna eller det egna partiet. För att folket ska ha förtroende för demokratin krävs det att representanterna i riksdagen gör det som är bäst för så många som möjligt. Detta är fullt förenligt med dispyter och ideologiska skillnader förutsatt att man, när allt kommer omkring, klarar av att kompromissa för att tillfredställa största delen av allmänheten.

 

För det tredje: Att arbetsmarknadens parter inkluderas i utformningen av politiken. Det gäller så väl fackliga ledare och storföretag, som löntagare, studenter och entreprenörer. Det är viktigt att man kommunicerar och att det finns en ömsesidig respekt mellan parterna. På så sätt säkerställer man ett framåtskridande som är förankrat hos befolkningen.

 

Av dessa 3 förutsättningar för den svenska modellen bryr sig Reinfeldt och borgerligheten endast om den sistnämnda. Man kan då fråga sig: När klyftorna ökar, tryggheten nedmonteras och man har en regering som inte kan hantera det parlamentariska läget, är det då möjligt att ha givande samtal mellan arbetsköpare, arbetare och politiker? Jag har mina tvivel.

 

Löfven och Socialdemokraterna har nu alla möjligheter att bemöta Reinfeldts chimär. Man kan ta ställning för en jämlikskola, en stark a-kassa, en aktiv näringspolitik – och argumentera för det med ord om den svenska modellen. Reinfeldt har satt en agenda som ger sossarna chansen att ta initiativet och kämpa för ett samhälle där vi tar hand om varandra.

 

Tack och bock för det.

Jimmie Åkesson knagglade sig igenom sitt tal i Almedalen. Materialet var inget nytt, utan det var samma gamla – och fortfarande lika aggressiva – utspel riktade mot invandrare och kulturlivet. Ett av de argument som Åkesson återigen tog upp var att ställa invandring mot flyktinghjälp. Det är befängt av flera anledningar och i detta blogginlägg ska jag berätta varför.

 

Åkesson menade att Sverigedemokraterna tar ansvar för hela världen, att de sträcker ut en hjälpande hand och ser till att ingen lämnas utanför. Åkesson ansåg sig ta ställning för ”en anständig värld”. I hans talmanus står det:

 

”(…)vi [Sverigedemokraterna] använder hellre de resurser som finns för att mätta en miljon magar på plats i krisområdena än till att forsla hundra tusen individer över halva jordklotet och lyfta deras levnadsnivå till västerländsk standard.”

 

Det finns framförallt 3 problem med att resonera på det sättet.

 

För det första: Det är fel att se människor som en kostnad. Oavsett om det handlar om arbetslösa, dagisbarn eller invandrare så är det vanskligt att förminska människor till en slags aktie som antingen genererar eller kostar pengar. Är man så ekonomiskt cynisk skapar man ett samhällsklimat där egoism är rationellt och solidaritet är omöjligt. Man tappar den samhälleliga aspekten och förlorar förståelsen för situationen den ”icke lönsamma” gruppen har hamnat i.

 

Om människor reduceras till inkomst/utgift får den mellanmänskliga omtanken stå åt sida. Det är djupt bekymmersamt om man vill skapa ett samhälle där ingen lämnas utanför.

 

För det andra: Bistånd och invandring är två helt olika saker som inte alls behöver ta ut varandra. Biståndet inriktar sig i regel på att möjliggöra utveckling i fattiga samfund. Det kan handlar om direkt hjälp vid nödsituationer och det kan även handla om att investera i jordbruk, industriell produktion eller i välfärden, till exempel.

 

Invandring handlar om människors rätt att forma sin egen vardag. Den handlar inte om utvecklingen och välståndet i u-länder. Migrationen möjliggör ett bättre liv för miljontals personer världen över och det är också dess syfte. Allt från den kurdiska aktivisten som flyr undan tortyr och politisk förföljelse, till den svenska pensionären som bosätter sig på varmare bräddgrader, berörs utav detta.

 

Att de två helt åtskiljda områdena skulle stå i något slags motsatsförhållande faller på sin egen orimlighet. Det är två olika fenomen och bör behandlas därefter.  

 

För det tredje: Människor i krisdrabbade områden har rätt till livskvalité. ”Västerländsk standard” tycker Åkesson är onödigt och menar att invandrare ska förnekas det som vi i Sverige tar för givet. Av en enda anledning – att de råkar vara födda i ett annat land i Sverige – ska människor från utsatta områden försumma sina chanser till ett bra liv. De, som knappt klarar sig från dag till dag, ska alltså stängas ute för att de måste tänka på de som inte kan ta sig till Sverige.

 

Åkesson vill att de utsatta ska ta ansvar för de som är än mer utsatta, medan vi privilegierade å andra sidan inte behöver göra det minsta för att hjälpa till. Solidaritet i ordets sanna bemärkelse är således inte förenlig med Sverigedemokraternas övertygelse.

 

Kort sagt: Sverigedemokraternas omsorg om flyktingar är endast ett försök att dölja deras anti-humanitära agenda. Deras biståndspolitik handlar inte om vårt gemensamma ansvar att underlätta en global samvaro, utan den är inget annat än en del av deras attack riktad mot invandringen och mångfalden. Åkessons ovanstående resonemang lämnar människor utanför.