Vanligkille

248 000 svenska barn växer upp i fattigdom. 248 jävla 000. Att en så stor andel av den nya generationen får en svår start i livet är skäl nog att storma Rosenbad, men det är faktiskt inte antalet fattiga som upprör mig mest just nu. Det som gör mig mest arg är att statsministern inte bryr sig överhuvudtaget.

I Svenska Dagbladet presenterar Rädda Barnen sin rapport om barnfattigdom. De berättar hur fattiga barn har det, lägger fram sina siffror och pekar på den negativa trenden. Rädda Barnen är oroliga för att det är barnen som får ta den hårdaste smällen när föräldrarnas ekonomi går knackigt. Därför föreslår de att barns ekonomiska situation tryggas. Till exempel genom stöd till ensamstående föräldrar.

Detta får förstås Reinfeldt att gå i taket. ”Den är vänstervriden i sina utgångspunkter. Den föreslår bara bidragssystem som svar på problemen och tar inte heller upp de åtgärder som vi satt in efter 2009.” Det tycker statsministern om rapporten. Han låtsas inte ens att han bryr sig.

Helt ärligt så förstår jag att han gör på det sättet. De här 248 000 barnen passar inte in i Moderaternas bild av ett fredagsmysigt Sverige. De här barnen fick inget jobbskatteavdrag, ingen RUT som städar upp hemma och heller ingen slopad fastighetsskatt. Istället fick de uppleva nedskärningar i skolan, stängda fritidsgårdar och att komma hem till föräldrarna som vänder ut och in på sig för att få ekonomin att gå ihop.

Ständigt påminns barnen om hur samhället begränsar dom. Så här säger en av personerna som deltog i Rädda Barnens undersökning:

”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Folk kan tycka att det är konstigt om man säger att man vill göra en massa saker och sedan inte gör någonting. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar.”

Det är deras vardag, Fredrik Reinfeldt. Vänstervriden eller inte: Sådan är den för 248 000 svenska barn. Sådan är den för 248 jävla 000.

Ungdomsarbetslösheten, detta förbaskade samhällsproblem.

Ungefär 23 % av Sveriges ungdomar går idag utan arbete. Lite mer än en var 5:e ung medborgare saknar någonting att göra under dagarna och det förkastligt att så många människor lämnas utanför arbetsmarknaden. Ännu uslare är situationen när man ser till trenden: Allt sedan den borgerliga regeringen tillträdde har ungdomsarbetslösheten ökat.

Regeringens insatser har inte varit tillräckliga, helt klart. Det inser även dem. I Svenska Dagbladet skriver Tomas Tobé och Hillevi Engström vad Moderaterna vill göra för att motverka arbetslösheten. Som väntat är det samma gamla, verkningslösa skattesänkningar och avdrag som vanligt. Mer pengar till företagare, det ska löna sig att arbeta, billigare att anställa och så vidare.

Helig är arbetslinjen. Amen.

När man som socialdemokrat sedan ska värja sig mot detta är det lätt hänt att man trasslar till det. Jag har diskuterat frågan med bekanta och börjar ofta dividera med siffror hit och dit. Jag snöar in mig på enskilda åtgärder, när jag egentligen borde fokusera på själva kärnan i vänsterns jobbpolitik.

Vår viktigaste åtgärd mot ungdomsarbetslösheten är den samma som för all arbetslöshet: Omfördelningspolitiken.

Under Moderaternas styre har samhällets resurser samlats hos ett fåtal privilegierade. Skatten på inkomster sänktes radikalt. Dessutom slopades fastighetskatten och likaså förmögenhetsskatten. På grund av denna ekonomiska politik ligger pengar och samlar damm istället för att återinvesteras i produktionen.

Om man däremot låter hela samhället ta del av välståndet kan vår ekonomi växa. Om även de fattiga ges medel att konsumera, då uppstår nya arbetstillfällen. Om även den med arbetarbakgrund får den ekonomiska möjligheten att ta tillvara på sin idé, då kommer fler företag att skapas. Om även den som hamnade snett under gymnasietiden får chansen till en bra utbildning, då kan Sverige byggas starkt av kunniga medborgare.

Att göra som regeringen och öka profiten för de som redan har det gott ställt vore bara meningslöst. Sänkt arbetsgivaravgift betyder inte att fler ungdomar kommer anställas; det betyder endast att arbetsköparens plånbok blir ännu lite tjockare. Sänkt restuarangmoms betyder inte att vi blir hungrigare och äter mer; det betyder bara att McDonald's styrelse kan förvänta sig ännu högre bonus än förra året.

Ungdomar bryr sig inte hur mycket näringsidkare betalar i skatt. Vi vill bara ha ett arbete som ger oss en trygg framtid.