Vanligkille

Nationalismen i Sverige är inte vad nationalismen är i andra länder. Här handlar nationalismen oftast om flaggviftande fanatiker som använder sin bild av landet för att exkludera andra människor. Där borta – i Kurdistan, Södra Sudan, Västsahara och på andra platser – är nationalismen en demokratirörelse. Detta ska man ha i åtanke när man diskuterar svensk utrikespolitik.

 

Anledning till att jag tar upp detta är för att synen på nationalism har förvirrat sossarnas partitopp. Enligt ett kongressbeslut ska socialdemokraterna arbeta för ett fritt Västsahara och helt i linje med vad partimedlemmarna önskar föreslog (S) att Sverige ska jobba för Västsaharas rättigheter även i europaparlamentet. Detta beslut drogs sedan tillbaka. Anledningen är något oklar, fast troligen beror vändningen på att Sverigedemokraterna skulle ställa sig bakom förslaget.

 

Det är synnerligen ironiskt att ett politiskt parti drar tillbaka ett förslag av rädsla för att det ska röstas igenom, men situationen är inte bara ironisk utan också djupt beklämmande. I och med lappkastet i utrikesutskottet gick Västsaharas folk från att vara medmänniskor med rätt till självstyre och solidaritet, till att bli brickor i ett politiskt spel.

 

Mycket sorgligt. Särskilt med tanke på att partitoppen uppenbart har missförstått det politiska spelet. Man ska komma ihåg att Sverigedemokraterna och sossarna kan göra samma bedömning när det kommer till enskilda sakfrågor. Dock skiljer sig partierna åt i hur de ideologiskt motiverar sitt ställningstagande.

 

Sverigedemokraternas beslut angående Västsahara grundar sig i deras ultrakonservativa syn på nationalstaten. Varje land hör ihop med en särskild etnisk grupp - det är (SD) i ett nötskal. Socialdemokraternas kongressbeslut angående Västsahara handlar däremot om solidaritet. Folket i Västsahara känner sig förbisedda och negligerade. De är förtryckta av den marockanska ockupationsmakten och självständighet skulle öka medborgarnas möjligheter att få inflytande över sin vardag.

 

Det var därför kongressbeslutet togs. Det beslutet har ingenting att göra med vad Sverigedemokraterna tycker eller inte tycker och bör givetvis följas av partiets företrädare.

Ibland lyckas man få till ett skolarbete som någorlunda aktuell i samhällsdebatten. Mitt tal om Breivik är ett sådant. Håll till godo!

 

 

Breivik, diskursen och ondskan

 

Igår inledde tingsrätten i Norge rättegången mot Anders Behring Breivik. Han har redan erkänt att det var han som tog livet av 77 människor den där sommardagen 22:a juli 2011 och det är inte det som är den huvudsakliga tvisten i rättegången. Frågan är huruvida Breivik var tillräknelig eller inte. Tingsrätten måste alltså slå fast Breiviks psykiska tillstånd innan någon dom utdelas.

 

Om Brevik är frisk eller inte, diskuteras på flerställen än i Oslo tingsrätt. Runt om i världen har oenighet uppstått när folk försöker att förklara hur handelsstudenten Anders Behring Brevik blev massmördaren Anders Behring Breivik. Och det är den debatten och synen på Breivik som jag kommer prata om de kommande minuterna.

 

Så låt oss börja. Grovt taget kan man säga att det finns 3 olika åsiktsläger.

 

Det första lägret är de högerextremas och Brieviks egna. Där menar man att dådet utfördes för att skydda Norge. I deras ögon var de som mördades landsförrädare, Qusslingar som öppnat dörren för massinvandringen och islamiseringen. Breivik var helt enkelt tvungen att döda dom eftersom politiken dom stod hotar den västerländska civilisationen.

 

Det andra lägret ser Breivik som ett psykfall som snedtände. De anser att Breivik var en ensam galning och betonar att man inte ska göra politik utav dådet. ”Man ska inte plocka politiska poäng på en sådan här tragedi”, säger de. Ofta framhåller de även att dådet inte på något vis får begränsa den nyanserade kritiken av islam, invandring och det dem kallar mångkulturen.

 

Det tredje och sista lägret anser att Breivik är en helt vanlig kille som rycktes med i de moderna idéströmningarna. Många i det här lägret håller med om att gränserna för vad som är okej har flyttats. De säger visserligen att det är ytterst få som skulle gå så långt som Breivik, men vidhåller att det finns desto fler som delar hans verklighetsbild.

 

Tillskillnad från vad man kan tro så är det inte det första lägret som förbryllar mig mest. Att högextremister uppmuntrar våld är inget nytt. Det är det andra lägret som gör mig mest konfunderad. Där ser man dådet och ondskan som en sjukdom och jag kom at tänka på det när jag lästa en artikel av Ann Heberlein.

 

I Sydsvenskan, den 18 november 2009, under rubriken ”Älskade Ondska” granskar Heberlein samhällssynen på människors inneboende grymhet. Hon undersöker hur mördare och brottslingar skildras i litteraturen och kommer fram till att vi har gått från att förklara ondska med olika sociala faktorer till att se våldtäktsmän och mördare som psykopater. Heberleins slutsats är att vi i moderntid gärna patologiserar ondska, dvs: ser det som en sjukdom.

 

Anledningen till att jag tar upp den här artikeln är för jag tycker att Heberlein presenterar punkter som är relevanta för diskussionen kring Breivik. Om man, som det andra lägret, vill göra gällande att Brevik är en galning, då får det konsekvenser på så vis att man distanserar sig från honom. Breivik går från att vara en människa som oss alla till att bli en galning, en som inte allas är som oss alla. Dödsoffren blir resultatet av oberäknelig vettvilling, istället för resultatet av en rationell, klartänkt, människa som ansåg att de där ungdomarna inte förtjänade att leva. Jag antar att det på så sätt blir lättare att hantera tragedin.

 

Jag ska snart avsluta mitt framförande, men först ska jag visa det andra verket jag har valt. Det är en bild på ett utav dödsoffren från Utöya. Hennes namn är Sharidyn Svebakk-Bøhn. Fotot är privat och publicerades den 27 juli av NRK tillsammans med bilder på de andra offren. Sharidyn var yngst av dom. Hon hade fyllt 14 knappt två dagar innan hon packade sovsäcken och tandborsten för att åka till Utöya.

 

Det som gjorde att jag valde bilden på Sharidyn är inte pågrund av hennes nöjda leende. Inte heller på grund av det spegelblanka vattnet eller det idylliska sommarlandskapet i bakgrunden. Jag valde bilden för att det är vad jag vill att folk ska ha i bakhuvudet när de pratar om Breivik. Om man anklagar offren för att vara landsförrädare, då är det den här flickan man menar. Om man viftar bort Breviks dåd som en sjukdom, då viftar man samtidigt bort anledningen till hennes död. Och om man sätter ner foten och säger att främlingsfientligheten har gått för långt, då är det hennes idéer man tar ställning för. Nu när hon inte finns med oss längre tycker jag att det är viktigtigare än någonsin att vi gör just det. Att vi omfamnar visionen om ett samhälle där alla accepteras.

 

Och med den uppmaningen avslutar jag mitt tal. Tack för mig.