Vanligkille

Fredrik Ekelund skrev en artikel i DN som i korthet kan summeras så här: ”Säg det! Säg att invandring leder till problem!”.

 

Men nej, Fredrik Ekelund. Jag kommer inte att säga det. Aldrig någonsin. Även om du anser att jag har beröringsskräck och ber mig att ta bladet från munnen så kommer jag aldrig lägga skulden för samhällets tillkortakommanden på en marginaliserad minoritet. Det vore att gå emot min övertygelse.

 

Att debattera på det sättet är befängt. Ungefär som om jag skulle be en MUF:are att erkänna skatteavdragens misslyckande och sedan idiotförklara denne om den svarade någonting annat. Det är så sjukt arrogant och dödar alla möjligheter till ett givande samtal. Om nu Fredrik Ekelund är intresserad av att ha ett sådant samtal. Jag tvivlar lite.

Som jag upplever det tror många SD-sympatisörer att de har alla korten på handen. De har sett allt, vet allt och låter sig inte luras av vänster-media. Det finns bara en verklighet och det är verkligheten dom lever i. Den typen av debatt är dömd att hamna i sandlådan. Utan ödmjukhet blir diskussionen på en ”Joho/nähe”-nivå.

 

Jag förstår problemen Fredrik Ekelund påpekar. Jag tar hans missnöje på största allvar och jag vill – precis som alla andra – hjälpa till. Men för att göra det kan jag inte utgå från att migrationen är roten till allt ont. Min förklaringsmodell ser annorlunda ut.

 

Det beror inte på att jag är verklighetsfrånvänd. Det betyder att jag är av en annan åsikt än Fredrik Ekelund.

Det här en text om socialdemokratin. Den kommer inte att handla om vad som är fel med socialdemokratin och den kommer heller inte handla om vad som är fel med socialdemokratins representanter. Det här är bara en anspråkslös skildring av min relation till ideologin.

Jag är 16 år ung, men har varit sosse sedan länge. När jag fortfarande hade napp i munnen förklarade min mamma för mig att politik inte handlar om rätt och fel. För henne handlar politik om olika visioner. ”Antingen klarar var och en sig själv, eller så tar vi hand om varandra”, sa hon en gång. Och jag håller med – lika mycket då som nu.

 

För vi har val som vi måste göra. Vi måste bestämma vilken typ av samhälle vi vill leva i. Antingen konkurrerar vi med varandra, eller så samarbetar vi; Antingen är vi motståndare, eller så är vi medmänniskor; Antingen är vård, skola och äldreomsorg en utgift, eller så är det en tillgång.

 

Min syn på saken har alltid känts självklar. Att jag inte mår bra, förens de i min omgivning mår bra är en grundvärdering jag har. Därför väljer jag en vision som baseras på empati och omtanke, istället för en vision som baseras på pengar och marknad.

 

Jag är sosse för att jag vill kunna se barnen som går till skolan och veta att de har alla möjligheter att lyckas i livet. Jag vill kunna se pensionärerna och veta att de kan förvänta sig en lycklig ålderdom. Jag vill kunna se stjärnskottet inom näringslivet och veta att han tar sitt ansvar för vår gemensamma välfärd.

 

I slutänden handlar det om solidaritet – att hjälpa sig själv genom att hjälpa andra. Givetvis vill jag att vi ska ta hand om varandra, oavsett hur mycket vi kostar. För hur skulle jag annars klara mig när jag behöver hjälp?

Överklassafarin har fått höger att rasa. Det är kul. Särskilt kul blir det när man inser inkonsekvensen i deras resonemang.

 

Högern har främst två invändningar mot bussresan till Saltis.

 

De hävdar att aktionen är ojuste. Varför ska de som bor i fina hus skämmas för? Alla har jobbat ihop sina pengar och man har all rätt i världen att spendera sin lön. Andra har precis samma möjligheter att skaffa villa på solsidan, bara de lägger manken till. Kavla upp ärmarna istället för att vara missunnsamma!

 

Invändning nummer två är att aktionen splittrar befolkningen. Människor förlorar anledningen att respektera varandra och de är inte längre en del av samma gemenskap. Samhörigheten är bortblåst och medborgarna kollar snett på varandra. Allt handlar om sig själv, ingenting om de andra.

 

Var för sig är dessa invändningar förståeliga. Åtminstone hyfsat. Men lägger man ihop dessa tillsammans blir det bara motsägande. Första invändningen driver tesen att allt handlar om enskilda människor och att din situation bestäms utav dig själv. Andra invändningen däremot, utgår från hur viktigt det är att känna samhörighet och att inte bara tänka på sin egen vinning.

 

Om invändning 1 är sann, då har invändning 2 redan inträffat. Tänk lite på det.

Överklassafarin är det smartast en vänsterrörelse har gjort på väldigt länge. De flyttar problemet från de utsatta till de privilegierade och genom sina radikala formuleringar har de dessutom gett upphov till debatt. Rysligt smart, enligt mig. LUF:s ordförande Adam Cwejman är däremot skeptisk till klassretoriken.

 

I blogginlägget ”Om klasskamp, klasshat, klassfiender” oroar sig Cwejman för konsekvenserna av att särskilja medborgarna från varandra. Han menar att klass är en godtycklig indelning av befolkningen, precis som den diskriminerande nationalismen. Enligt honom används klass för att ställa grupper mot varandra och underblåser en konflikt som kan få mycket svåra konsekvenser. Att man utgår ifrån att befolkningen är grupperad och har olika intressen anser Cwejman vara förkastligt.

 

Rimliga synpunkter. Faktiskt. Dock tycker jag att han har missat att klass är mer än retorik.

 

Klass är något objektivt. Det är ingenting som politikerna delar in befolkningen efter, så där på en höft. Vilken klass man tillhör bestäms utifrån vilken position man har i samhällets ekonomi – Antingen har man en F-skattsedel, eller så jobbar man får någon som har det. Samhället har tvingat fram en gruppering av enskilda individer genom tillvägagångssättet i produktionen.

 

Men behöver det nödvändigt vis finnas en konflikt mellan dessa grupper? Ja, självklart.

 

Om en anställd vill ha högre lön så går det emot företagarens strävan efter att maximera vinsten. Om en anställd vill ha gynnsammare arbetsvillkor så går det emot företagarens frihet att effektivsera produktionen. Om en anställd vill ha inflytande så sker det alltid på företagarens bekostnad.

 

Den konflikten kommer alltid att finnas där, vare sig Cwejman vill det eller inte. Därför tycker jag att det är bra med politiska partier som tar ställning i frågan, istället för att tysta ner diskussionen av ren konflikträdsla.