Vanligkille

När jag klickade upp mailen i onsdagsmorse möttes jag av ett budskap från partiledare Stefan Löfven. Rubriken lyder: ”Nyhet inför kongressen – Jobben först”. Meddelandet handlar om att partistyrelsen föreslagit en portalparagraf där man tydliggör vilken politik Socialdemokraterna ska driva och huvudtesen är att jobben ska komma först. En paragraf med goda intentioner givetvis, men som förmuleras på ett märkligt sätt.

 

Jag vill börja med att poängtera att jag inte för en sekund betvivlar partiledningens ideologiska övertygelse. Det socialdemokratiska arbetarepartiet vacklar aldrig när det kommer till att blottlägga samhällets brister och att stå upp för de utsatta människorna. Stefan Löfven och partiledningen visar prov på detta rättspatos gång efter annan, särskilt när det kommer till att få bukt med den höga arbetslösheten som tvingat så många människor in i maktlöshet och förtvivlan. Det är alltså inte politiken jag har problem med.

 

Det som däremot gör mig oroad är sättet politiken förmedlas. Jag tycker att partistyrelsen pratar på ett sätt jag som socialdemokrat inte kan förstå och det saknas en begriplig kommunikation med medlemmar och allmänhet som är förankrad i ideologin. Om man till exempel tar den här portalparagrafen så tycker jag att det inte alls är i enlighet med socialdemokraternas samhällssyn.

 

Låt mig konkretisera. Till exempel står det i portalparagrafen: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslöshet går före allt annat”.  Det väcks en hel del frågor hos mig om vad det är jobben ska gå före. Jobben före välfärd och trygghet, kanske. Och är det verkligen så att socialdemokraterna driver en politik som kategoriskt sätter jobben först framför det andra samhällsnyttiga?

 

Naturligtvis inte. Anledningen till det här felsteget tror jag gissningsvis handlar om en rädsla att röra upp känslor. Den borgerliga pressen kommer inte att kritisera portalparagrafen om den skrivs in. Företagen och arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv kommer heller inte att göra det. Inte ens Timbro kan ha några invändningar mot det ekonomistiska tänket i ”Jobben först”. Förmodligen hoppas de som är ansvariga för kommunikationen att det här förslaget är så ofarligt och allmänt att partiet får en positiv siffra i nästa månads opinionsundersökning. Eller att man åtminstone undviker en nedgång.

 

Det här sättet att kommunicera kan man ställa i kontrast till de kampanjfilmer som Roy Andersson regisserade till Socialdemokraternas valkampanj år 1985. De dystopiska filmerna genomsyras av en konflikt mellan marknadens krav på lönsamhet och människors skröpliga sårbarhet. Man får se en kassapparat i skolmatsalen och en unge som blir dragen i örat när han inte har tillräckligt med pengar för att betala skollunchen. Man får bevittna en mamma som vänder upp och ner på handväskan för att få tillräckligt med kontanter att betala sitt barns läkarundersökning. Man får även beskåda direktörer i kostym och gasmask som inspekterar jobbet arbetarna gör utan minsta skyddsutrustning. I slutet av filmen kommer en text upp som säger: ”Varför ska vi bry oss om varandra?”. Det är sannerligen ett sympatiskt, socialdemokratiskt budskap för mig.

 

Tydligen är jag inte ensam om att tycka det. Efter valet fick Sverige en vänstermajoritet i riksdagen och Palme fick fortsatt förtroende. Socialdemokraterna var visserligen mer hatade än någonsin bland borgerligheten, men det var ett medvetet val. Socialdemokraterna gjorde nämligen något så kontroversiellt som att hävda människornas intresse framför de ekonomiska.

Vågar dagens partistyrelse inta en lika modig position?

Annie Lööf har slutrepliken i Agendas partiledardebatt. Centern behöver alla väljare de kan få och detta är hennes stora chans. Hon gör en konstpaus, rättar till papprena med stödorden och inleder sedan sitt anförande:

 

”Aftonbladets ledarsida har tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är tokliberal. Och jag är tokigt liberal – med stolthet och glädje.

 

Jag blev det när jag for omkring i Värnamo och såg direktörer som fick betala skyhög bolagsskatt fast arbetarna inte betalade någon bolagsskatt alls; när jag for runt på Timbroseminarier och fick höra om något ännu mer förnedrande kallat ”marginalskatt”; när jag som mycket ung kom öga mot öga med de långa köerna utanför Systembolag på nyårsafton; när jag kom till Folkets hus och såg kampanjerna för löntagfonder framtagna av socialdemokrater och fackföreningsmän.

 

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var tokliberalismen som bröt marken för utförsäljningen av offentlig välfärd i Sverige; när jag fick klart för mig att det var Jan Stenbeck som lyft Sverige ur DDR-träsket tackvare tokliberalismens avregleringar; när jag själv fick vara med och Fuck:a Facket 4-ever och möta sossarnas kampanjer för trygg arbetsmiljö när vanliga Stureplansstekare ville leva ut sina drömmar om laissez faire, för det var det ni höll på med då.

 

Jag blev det under många år av samarbete i Stureakademin då jag lärde mig att alla statliga åtaganden kan jämföras med Sovjet och med nära vänner som Fredrik Segerfeldt, Alexander Bard och Mattias Svensson, som riskerade batteritiden till sin smartphone i kampen på sociala medier.

 

Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen; när jag ser statlig klåfingrighet och växande offentlig sektor och skillnader i skattesats mellan människorna.

 

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser förmynderiet öka, antalet myndigheter tillta, lagar och regler gripa kring sig.

 

När jag ser hur vänsterpolitiken i land efter land driver ut människor till Putins Ryssland, individualiserar föräldraförsäkringen och flyttar ansvaret från köksbord till myndigheternas kontor; när jag ser in i den framtid socialisterna tydligen har att erbjuda där riskkapitalister ska bli fattigare och undersköterskor rikare, där pengarnas rättigheter blir färre och fackpamparnas fler, där de flitiga bävrarna förtrycks och det sovande folket daltas med, där de svaga får mer inflytande och de starka inte ens tillåts spruta Champagne på krogen.   

 

Visst är jag tokigt liberal. Jag är det med stolthet över vad denna tokiga liberalism har uträttat i Stureplanscenterns verksamhet; jag är det med glädje för jag vet att vi framför oss har viktiga statliga företag att rea ut efter det socialdemokratiska vanstyrets århundrade.

 

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med gårdsförsäljning och knark och prostituerade när vänsterkrafterna har ansvaret.

 

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla Newsmill-texter som dagstidningarna refuserat, men sedan slagit sig in som förmiddagens samtalsämne på Twitter när människorna har fått erfarenhet av vad texten betyder.

 

Visst, Lindberg och Swedin, är jag tokigt liberal; som Thatcher när hon genomförde nedskärningar; som Ankersjö när han vill privatisera kommunhuset och talar om platt skatt; som Federley när han önskar riva ner arvsrätten.

 

För det handlar om utbud/efterfrågan och konkurrens människor emellan. Och vad är egentligen ledarskribenterna på Aftonbladet?”

 

TV-studio är dödstyst. Vinjetten spelas och eftertexten börjar rulla. Nu har Annie Lööf säkrat sitt stöd på Handelshögskolan. Det är bara att hoppas att det räcker.