Ur skägget
Fredrik Ekelund skrev en artikel i DN som i korthet kan summeras så här: ”Säg det! Säg att invandring leder till problem!”.
Men nej, Fredrik Ekelund. Jag kommer inte att säga det. Aldrig någonsin. Även om du anser att jag har beröringsskräck och ber mig att ta bladet från munnen så kommer jag aldrig lägga skulden för samhällets tillkortakommanden på en marginaliserad minoritet. Det vore att gå emot min övertygelse.
Att debattera på det sättet är befängt. Ungefär som om jag skulle be en MUF:are att erkänna skatteavdragens misslyckande och sedan idiotförklara denne om den svarade någonting annat. Det är så sjukt arrogant och dödar alla möjligheter till ett givande samtal. Om nu Fredrik Ekelund är intresserad av att ha ett sådant samtal. Jag tvivlar lite.
Som jag upplever det tror många SD-sympatisörer att de har alla korten på handen. De har sett allt, vet allt och låter sig inte luras av vänster-media. Det finns bara en verklighet och det är verkligheten dom lever i. Den typen av debatt är dömd att hamna i sandlådan. Utan ödmjukhet blir diskussionen på en ”Joho/nähe”-nivå.
Jag förstår problemen Fredrik Ekelund påpekar. Jag tar hans missnöje på största allvar och jag vill – precis som alla andra – hjälpa till. Men för att göra det kan jag inte utgå från att migrationen är roten till allt ont. Min förklaringsmodell ser annorlunda ut.
Det beror inte på att jag är verklighetsfrånvänd. Det betyder att jag är av en annan åsikt än Fredrik Ekelund.
