Vanligkille

Som ni kanske vet så är min dyrkan av Olof Palme på gränsen till ohälsosam. Eller ohälsosam kanske inte är rätt ord. Det händer ibland att jag stanna uppe till två på morgonen en vanlig vardag för att jag kände mig tvungen att kolla hans tal på youtube. Men det är ju sånt som de flesta pojkar i min ålder gör.

Hursomhelst. Imorgon har ”Olof Palme – en pjäs från Sverige” premiär på Stockholms stadsteater. Pjäsen handlar om Olof Palme, hur samhället har förändrats den senaste tiden och om vad Palme skulle säga om han vore vid liv idag. En synnerligen intressant pjäs, verkar det som.

Men det är inte på grund av pjäsen som jag skriver det här blogginlägget.

Anledning till att jag skriver är en intervju med Philip Zandén. Han har fått uppdraget att skildra Olof Palme och när han intervjuas angående pjäsen av Aktuellt i Politiken levererar han en klockren sammanfattning av Palmes storhet. Zandén säger om Palme:

– Vad jag har tyckt mig se hos honom är det vardagliga arbetet med en dröm om en bättre morgondag. Ett slags formulerande av en framtid hela tiden, som är hans motor. Framtiden behöver inte vara nedskriven, men bara det att man sträcker sig efter den. Där finns något väldigt starkt, ett sökande. Man lyser rakt in i mörkret.
– Det tycker jag är fint. I dag är det ingen som vågar det.

Bloody briliant.

I tider som dessa är det högst relevant att diskutera framtidsambitioner. Vi har en statsminister som varnar för visioner. Han vill hellre omskriva sitt partis historia eller prata om vad Vänsterpartiet kallade sig för 20 år sedan. Framtiden finns inte för Moderaterna. Det är förståeligt med tanke på att det skulle vara förödande för borgerligheten om väljarna fick ett politiskt perspektiv som sträckte sig längre än nästa löning – Ett Palme-perspektiv.

Som Zandén säger så hade Palme alltid en klar vision. Det är nog därför som jag kommer lyssna på hans tal. Om och om och om igen.