Härliga tider – Svunna tider
Tröttnar jag på samtiden så söker jag gärna tröst bakåt i tiden. Helst jättelångt bakåt. I och med Juholts avgång är det idag lättare än någonsin att bli nostalgisk, men det är något jag passar mig för. Att vara nostalgisk när det kommer till socialdemokratiska partiledare leder ofta till idolisering och att jag glömmer den politiska miljön som formade dem.
Socialdemokratiska Arbetarepartiet har genom historien haft otroligt starka ledare. När en landsfader steg tillbaka så klev en ny statsman fram. Stödet för ordförande var allt som oftast enhälligt och i valet hamnade sossarna aldrig under 40%. Tackvare en principfast tro på sin samhälliga idé och en förmåga att hitta kompromisser kunde de genomföra reformerna som lade grunden för det land vi idag lever i.
Det var förr i tiden. Fastän jag mest i hela världen vill backa bandet så måste jag konstatera det för mig själv: Det var förr i tiden. Att applicera den tidens politiska ledarskap på dagens samhälle vore dumt. Dessutom var partiledaren bara en del av mycket större organisation.
Hjalmar Branting hade demokratin, Per-Albin Hansson hade folkhemmet och Tage Erlander hade det starka samhället. Vad hade Håkan Juholt? Något slags RUT-avdrag och slopad fastighetsskatt. Typ. Visserligen hade han och partiet visioner, men när de inte stämmer överens med den konkreta politiken spelar det ingen roll. Idéerna var otillräckliga på egen hand och så hade det varit oavsett partiledare.
För mig är det uppenbart. Socialdemokratin måste inte bara utse partiledare. De måste också utforma en politik så att den framtida ledaren har något att förmedla. För om man inte gör det kommer partiledaren att vara helt irrelevant som statministerkandidat. Den kommer vara så oviktig att den kan avsättas på grund av ett hyresbidrag eller en bit choklad.
Då skulle inte ens ens Branting, Hansson och Erlander tillsammans kunna leda partiet till valseger.
Socialdemokratiska Arbetarepartiet har genom historien haft otroligt starka ledare. När en landsfader steg tillbaka så klev en ny statsman fram. Stödet för ordförande var allt som oftast enhälligt och i valet hamnade sossarna aldrig under 40%. Tackvare en principfast tro på sin samhälliga idé och en förmåga att hitta kompromisser kunde de genomföra reformerna som lade grunden för det land vi idag lever i.
Det var förr i tiden. Fastän jag mest i hela världen vill backa bandet så måste jag konstatera det för mig själv: Det var förr i tiden. Att applicera den tidens politiska ledarskap på dagens samhälle vore dumt. Dessutom var partiledaren bara en del av mycket större organisation.
Hjalmar Branting hade demokratin, Per-Albin Hansson hade folkhemmet och Tage Erlander hade det starka samhället. Vad hade Håkan Juholt? Något slags RUT-avdrag och slopad fastighetsskatt. Typ. Visserligen hade han och partiet visioner, men när de inte stämmer överens med den konkreta politiken spelar det ingen roll. Idéerna var otillräckliga på egen hand och så hade det varit oavsett partiledare.
För mig är det uppenbart. Socialdemokratin måste inte bara utse partiledare. De måste också utforma en politik så att den framtida ledaren har något att förmedla. För om man inte gör det kommer partiledaren att vara helt irrelevant som statministerkandidat. Den kommer vara så oviktig att den kan avsättas på grund av ett hyresbidrag eller en bit choklad.
Då skulle inte ens ens Branting, Hansson och Erlander tillsammans kunna leda partiet till valseger.
Kommentarer
Trackback
