Arbetare är inte köttfärs
Segerfeldt svarade på mitt inlägg om ungdomslöner och ungdomsarbetslösheten. Hans svar är en klockren summering av de liberala teorierna om konkurrens, arbetets värde och utbud/efterfrågan. I detta inlägg kommer jag därför att behandla just de teorierna och förklara vad som är problemet med dem.
I korthet menar Segerfeldt att ”sosseriet” har försämrat förutsättningarna för marknaden. Det ”socialdemokratiska maktkomplexet” tillsammans med de ”snedvridna” konfliktreglerna har hämmat marknadens naturliga funktioner, anser Segerfeldt och hans grundtes är att arbetsmarknaden är som vilken marknad som helst. Segerfeldt jämför arbetskraft med köttfärs och säger så här:
”Vi köper mat av Icahandlaren på samma sätt som arbetsgivarna köper arbete av arbetstagarna. Icahandlaren och hans leverantörer hade lätt kunnat sätta priset på ett kilo köttfärs till 200 kronor. Då hade få av oss köpt det. Vi hade köpt något annat kött, eller gått till affären bredvid. På samma sätt hade Icahandlaren inte velat sälja någon köttfärs till oss om vi hade gått in i butiken och föreslagit ett pris på två kronor kilot. Priset sätts inte av någon förhandlingsmakt, utan av konkurrens och jämvikt.”
Detta är liberal makroteori i sitt esse.
Om vi börjar med ovanstående resonemang kan flera problemet konstateras.
Först och främst är det skillnad på arbetskraft och köttfärs. Om priset på köttfärs skulle sänkas så har det ingen särskild betydelse för köttfärsen. Köttfärsen har ingen hyra att betala, ingen familj att försörja eller räkningar som måste betalas i slutet av månaden. Marknadens uppgångar och nedgångar är inget som påverkar köttfärsens livsmöjligheter. Så är det däremot för arbetaren. Om värdet på arbete sänks så får det långtgående konsekvenser för löntagarna.
Vidare så gör Segerfeldt en besynnerlig maktanalys. Eller besynnerlig kanske inte är rätt ord. Segerfeldt gör ingen maktanalys överhuvudtaget. Enligt hans sätt att se på saken kan arbetarna välja och vraka bland olika jobberbjudanden och man får intrycket att de skulle ha samma möjligheter att förhandla som arbetsköparen.
Det finns en mängd saker som talar emot detta. Det främsta är att vi har ett underskott av arbetstillfällen (dvs: arbetslöshet) som gör att det inte är arbetsköparna som konkurrerar om arbetskraften. Istället är det arbetarna som konkurrerar om arbetstillfällena. Människor är beroende av en inkomst och då kan det bli så att man accepterar en lägre lön eftersom alternativet vore arbetslöshet och fattigdom.
Slutligen vill jag uppmärksamma att den oreglerade arbetsmarknaden redan har testats. Det var en tid då arbetsdagarna kunde vare 14 timmar långa, även för barn. Lönen var mycket låg. Vissa kunde till och med få betalt i mat, husrum eller en flaska brännvin. Dödsfall på arbetsplatserna tillhörde vardagen och hade du krävt betald semester hade du blivit sparkad på fläcken.
Det var då som människorna konstaterade att den oreglerade arbetsmarknaden inte fungerade. Därför gick man samman i fackföreningar och politiska partier och på så vis ökade gemene arbetare sitt inflytande över sin vardag. Där drev man på att rättvisa, frihet och jämlikhet skulle gälla alla medborgare. Det tåls att tänka på när Timbro-högern ojjar sig över det ”socialdemokratiska maktkomplexet”.
