Vanligkille

Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Eftersom det är löntagarna som drabbas allra hårdast om arbetslösheten tilltar så har jobbpolitiken varit en prioriterad fråga för facket och socialdemokratin. Alla ska ha ett jobb att gå till och den viljan är välförenlig med drägliga arbetsförhållanden och skälig lön.

 

Som ni kanske har märkt så har jag en del meningsutbyten med den liberala debattören Fredrik Segerfeldt. Nu senast skrev han att ett inlägg där han menar att problemen på arbetsmarknaden kan lösas bara man accepterar lägre löner. Anledningen till att lönerna inte sjunker är att arbetarrörelsens ”eliter” har ideologiska skyddslappar och krampaktigt håller taget om sin marxistiska konfliktanalys. I sin avslutning säger han att den som står upp för allas rätt till avtalsenlig lön måste erkänna för medborgarna att de har orsakat arbetslösheten. Allt annat vore nonsens, tycker Segerfeldt.

 

Lyckligtvis kan jag berätta att Segerfeldts bekymmer angående arbetarrörelsen "eliter" baserar sig på en missförståelse för hur organisationen är uppbyggd och fungerar. Det är inte så att man utser några ”eliter” som enhälligt får styra och ställa som de vill. Facket och socialdemokratin vilar på demokratiskt grund och styrs av medlemmarna. Det hela följer ett logiskt mönster där man organiserar sig först på lokal nivå, sedan kommunalt, därefter distriktsmässigt och slutligen nationellt. För att detta sedan ska fungera verkar organisationen med största möjliga transparens och medlemsinflytande. På så sätt kan alla påverka beslutfattningen.

 

Med detta i åtanke blir det genast klart att kraven på avtalsenliga löner inte är något fackpamparna har hittat på. Under medlemsmöten och på kongresser har lönekraven arbetats fram av medlemmarna tillsammans. Om det råder tvivel om detta kan man gå till vilken fackklubb eller arbetarekommun som helst och fråga hur många som är för en generell lönesänkning. Jag vågar lova att man kommer att få ett synnerligen kallt bemötande.

 

Och varför är det så? Varför omfamnar inte löntagarna liberala makroteorier? Jag tror att det framför allt är för att människorna har perspektiv som Segerfeldts teorier saknar. De har förhoppningar om ett bättre liv som skulle grusas vid lönesänkning. Många har redan svårt nog som det är att få mat på bordet och pengar till hyran. Om Segerfeldts förhoppningar infrias finns risken att vi hamnar i samma läge som USA och tvingas uppfinna en svensk översättning till deras ”Woorking-poor”. I den situationen vill löntagarna inte hamna.

 

Vidare, vill de heller inte hamna i arbetslöshet. Därför har arbetarrörelsen arbetat fram en politik som sträcker ut en hjälpande hand till de som saknar jobb. Den tar sig i uttryck på en mängd olika sätt. Vissa gånger handlar det om åtgärder riktade mot människorna, som tillexempel utbildning och praktik. Andra gånger är det åtgärder som riktas mot näringslivet, som tillexempel riskkapitalfonder och forskningsstöd. Grundtanken är att man ska säkra sysselsättningen och därigenom välståndet för hela samhället.

 

Allt detta låter säkert som nonsens i Segerfeldts öron. Men för de svenska löntagarna låter det fullt rimligt med en schysst anställning och en lön som går att leva på. Återigen: Sysselsättningen är arbetarrörelsens viktigaste fråga. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.

 

 

PS. Segerfeldt ställde en del frågor som jag har tänkt besvara här nedan.

 

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att människor i andra i-länder tjänar lika mycket, trots att den fackliga makten inte är lika stor och att länderna inte har styrts av sossar under merparten av tiden sedan andra världskriget?”

 

Svar: Det är likväl fackets förtjänst. Fackföreningar är en universal företeelse och i samtliga kapitalistiska länder där medborgare är tvungna att sälja sin arbetskraft finns en vilja att organisera sig. Arbetare ställer krav och det är omöjligt att komma ifrån. Att samförståndet mellan facket och regeringen dock inte har varit detsamma i omvärlden som i Sverige har lett till hårdare konfrontationer och värre strejker (Thatchers Storbritannien, till exempel), men inte alltid till lägre löner.

 

Segerfeldt: ”Varför införde inte S och LO minimilöner på 25 000 månader redan 1970?”

 

Svar: Det finns två anledningar till det. 1: En höjning av minimilönen till 25 000 kr på 70-talet skulle ha lett till en extrem inflation och gått stick i stäv med efterkrigstidens strama penningpolitik. 2: Att lagstifta om löner skulle vara att hårt angrepp på den svenska modellen där man låter arbetsmarknadens parter sköta förhandlingarna.

 

Segerfeldt: ”Kommer S och LO att införa lägstlöner på 25 000 om S vinner valet 2014. Om inte, i så fall varför?”

 

Svar: Nej. Det finns inget kongressbeslut från vare sig Socialdemokraterna eller LO som säger detta. Anledningen torde vara att både medlemmarna i (S) och LO vill värna den svenska modellen och fackets förhandlingsrätt. (Förresten har vi ingen lagstiftad minimilön i Sverige överhuvudtaget.)

 

Segerfeldt: ”Hur kommer det sig att semestertiden ser ungefär ut likadant i jämförbara länder?”

 

Svar: Så är inte fallet. I USA finns ingen lagstadgad rätt till semester och i flera EU-länder ligger semestertiden runt 20 dagar. I Sverige är semesterlagstiftningen semidispositiv och därför något varierande, men semestertiden är åtminstone 5 veckor lång. Således ligger Sverige långt över medel.