Vanligkille

Det är Centerpartiets dag i Almedalen. Med anledning av det har SSU kampanjat genom att dela ut 75-kronorssedalar. Tanken var att belysa det faktum att Annie Lööf öppnat upp för att sänka ungdomars löner till 75 % av nuvarande nivåer. Kampanjen var ett bra sätt att markera mot liberalismens attack på arbetsrätten, tycker jag. Fredrik Segerfeldt håller inte med.

 

Med kampanjen i åtanke författade han ett blogginlägg. Rubriken lyder: "Det är SSUs fel att ungdomar inte får jobba" och i texten anklagas socialdemokratin för att ha orsakat ungdomsarbetslösheten. Segerfeldt påstår att arbetslösheten beror på att det är för dyrt att anställa och hävdar att arbetarrörelsen hanterar frågan ”osmakligt”. Han menar att lön inte är en rättighet och att den heller inte är resultatet av facklig kamp. Lön ska sättas av arbetsgivaren utifrån det den anställde producerar, anser Segerfeldt. Och det, i kombination med hoppet om sänkt arbetslösheten, gör att han förespråkar sänkta ungdomslöner. 

 

Som SSU:are kan jag inte låta ett sådant blogginlägg passera utan vidare.

 

Det första jag reagerar på är att Segerfeldt argumenterar motsägelsefullt. Å ena sidan ska lönerna bestämmas enligt marknadens principer och sättas utifrån produktionens värde. Å andra sidan ska staten gå in och besluta om nedsatta arvoden för ungdomar. Segerfeldt är vanligtvis mån om att minska det statliga inflytandet till varje pris så min fråga lyder: Är staten en klåfingrad översittare som ska hålla sig undan eller är det helt okej att näringsminister Lööf bestämmer vad som står i lönekuvertet? Hur ska han ha det?

 

Vidare så anser jag att hans påstående om lönesättningen saknar verklighetsförankring. På arbetsmarknaden finns inget samband mellan värdet på lönen och värdet av produktionen. Det som avgör lönesättningen är värdet på arbetskraften. Till exempel om en arbetsköpare vet att han kan få en diskare för 12 000 kr i månaden, då spelar det ingen roll om diskarens insats är värd 25 000, 50 000 eller 70 000 kr. Vet arbetsköparen att diskaren jobbar för den summan så finns det ingen anledning att höja lönen. Att driva en affärsverksamhet är inte välgörenhet.

 

Lyckligtvis förstod fackrörelsen tidigt att det var så det fungerade. Värdet på arbetskraften avgör lönesättning och facket är – då som nu – en slags lönekartell. De kan säga till arbetsköparen som erbjuder 12 000 att: ”Nehe du, vill du ha någonting diskat så får du betala 16 000 annars jobbar vi inte åt dig”. Därigenom höjs värdet på arbetskraften och lönen stiger. 

 

Så visst. Lön får man om man arbetar, precis som Segerfeldt säger. Men anledning till att lönen ligger på dagens nivå är arbetarrörelsens förmåga att ställa krav. Det är inget hämtat från en låtsatsvärld. Vid varje löneförhandling blir arbetaren påmind om att det är så det ligger till.

 

Avslutningsvis vill jag klargöra att SSU inte har någonting principiellt emot ungdomsavtal. Så länge de sluts på arbetarnas villkor, det vill säga. Lärlingsavtalet som IF Metall och Löfven beslutade om är ett typ exempel på hur det kan se ut. Det avtalet rörde sig inte om en ren lönesänkning. I avtalet ingick också utbildning och praktik. Förkovring höjer värdet på arbetskraften och stärker löntagarnas ställning. Således var avtalet något ungdomarna tjänade på och därför helt förenligt med de socialdemokratiska värderingarna.

 

Vi är beredd att bemöta ungdomsarbetslösheten, men vi kommer aldrig göra det på ungdomarnas bekostnad. Segerfeldt tror att det beror på att vi har blicken skymd av ”ett rött skynke”. SSU:are, socialdemokrater och fackligt anslutna vet däremot att motståndet beoror på våra värderingar. Solidaritet och omtanke är långt mer värda än en 75-kronorssedel.