Vanligkille

Jag ska iväg och träna snart, så det får bli en snabbloggning. En snabbloggning om Segerfeldt, liberal arbetsmarknadsteori och falsk omtanke. Låt oss börja.

Segerfeldt har svarat på mitt inlägg om arbetarrörelsen och arbetslösheten. I sitt inlägg presenterar Segerfeldt Assar Lindbecks och Dennis Sowers teori att arbetsmarknaden består av ”insiders” (anställda) och ”outsiders” (arbetslösa). Enligt den teorin skaffar sig ”insiders” olika fördelar som leder till att det blir svårare för ”outsiders” att ta sig in i gemenskapen och enligt Segerfeldt har de på insidan en starkare ställning inom facket. Därför fortsätter facket att arbeta för de på insidan ska få det bättre.

Han menar vidare att facket har stora demokratiska brister. Utifrån två rapporter utgivna av Timbro har Segerfeldt fått uppfattningen att facket inte respekterar sina medlemmars vilja. Administreringen av A-kassan, Åmanlagarna, lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen är fackliga privilegier i Segerfeldts tycke. Den enda förklaringen Segerfeldt kan hitta till att medlemmarna inte gör motstånd är att LO är en maktfullkomlig organisation.

Jag tänker börja mitt svar med teorin om ”insiders” och ”outsiders”. Främsta argumentet mot Segerfeldts sätt att använda teorin är att outsiders inte får det bättre för att de på insidan får det sämre. Arbetslösa är lika arbetslösa oavsett om kollektivavtalen ligger på 20 000, 15 000 eller 10 000 kronor eftersom arbetsköparna anställer utefter verksamhetens behov – och inte utifrån tillgången till kapital. Till exempel om en restaurang klarar att serva alla sina lunchgäster med 10 anställda, då finns det ingen anledning att utöka personalstyrkan oavsett hur mycket verksamheten går med vinst. Det skulle helt enkelt vara ekonomiskt irrationellt att anställa folk som sedan skulle fördriva dagarna utan att göra någon egentlig nytta.  

Men ponera att det skulle vara så att tillgången på pengar är avgörande. Då kanske det vore en bra idé att överklassen sänker sin ekonomiska standard innan man pekar finger åt arbetarna. Som Andreas Cervenka skriver i Svenska Dagbladet har samhällselitens löner skenat iväg de senaste åren. 1993 låg en genomsnittlig direktörslön mellan två miljoner om året. Idag är det en knapp månadslön för de bäst betalda. 1980 tjänade en VD för ett storbolag lika mycket som 9 industriarbetare. År 2007 hade skillnaden ökat och en VD tjänade lika mycket som 51 arbetare. Inget tyder på att läget har förändrats idag så tänk hur många VD:ar man skulle kunna anställa om de bara sänkte sina krav!

Det finns alltså ingen grund för Segerfeldts sätt att dela upp arbetarklassen i insiders och outsiders. Det är ett endast ett försök att ställa människorna mot varandra som är ett välbeprövat grepp av näringslivet. Lyckligtvis fungerar det ytterst sällan.

Nu till den andra delen av Segerfeldts inlägg: Facket och interndemokratin.

Segerfeldt verkar väldigt angelägen att fackmedlemmarna får sin vilja igenom. Det är förstås bra, men man blir aningen förbittrad när man inser att hans ömmande för medlemsstyret bara är ett sätt att försköna sin attack på arbetarnas intresseorganisation.

Något han påpekar – men inte förstår – är att facket är en ideologisk organisation. Facken syftar till att omdana samhället och det är något medlemmarna stödjer, kongress efter kongress. För att uppnå denna förändring arbetar man på bred front och det innebär, tillexempel, att man ger ekonomiskt stöd till politiska partier som kämpar för samma idé. Det innebär även att man utesluter medlemmar som inte delar organisationens värderingar.

Konstigare än så är det inte.