Reinfeldt och den svenska modellen
”Vi ska sätta den svenska modellen i arbete”, sa Reinfeldt och spelade över bollen på Socialdemokraternas planhalva. Tack och bock för det.
Det var apropå att regeringen har inlett samtal med näringslivet och facket som Reinfeldt försökte sig på denna kapning av socialdemokratins flaggskepp. Han kallade samarbetet för en jobbpakt och förutspådde att det skulle leda till 30 000 nya jobb för ungdomar. Minst. Reinfeldt var sannerligen optimistisk. Slå på kaffet, börja samtala och så är allt överstökat innan fackpamparna hunnit bett om påtår. Det var så han fick det att framstå.
Tyvärr är det inte så enkelt. Den svenska modellen är mycket mer omfattande och ställer mycket höga krav på samhällsutvecklingen. Det handlar inte uteslutande om fackföreningarnas förhandlingsrätt, även om detta är en fundamental del. Man skulle kunna säga att den svenska modellen är ett sätt att på fredlig väg nå sociala framsteg.
För att möjliggöra det krävs framförallt 3 saker.
Först och främst: Att samhället strävar efter jämlikhet. Den svenska modellen bygger på tilltro och samförstånd. Till följd av detta måste samtliga medborgare – särskilt de som har de allra sämst – känna att utvecklingen går åt rätt håll. Alla måste kunna se fram emot morgondagen och veta att samhället gör sitt för att underlätta.
För det andra: Att regeringen söker breda uppgörelser. Det är viktigt att politikern inte endast representerar de egna väljarna eller det egna partiet. För att folket ska ha förtroende för demokratin krävs det att representanterna i riksdagen gör det som är bäst för så många som möjligt. Detta är fullt förenligt med dispyter och ideologiska skillnader förutsatt att man, när allt kommer omkring, klarar av att kompromissa för att tillfredställa största delen av allmänheten.
För det tredje: Att arbetsmarknadens parter inkluderas i utformningen av politiken. Det gäller så väl fackliga ledare och storföretag, som löntagare, studenter och entreprenörer. Det är viktigt att man kommunicerar och att det finns en ömsesidig respekt mellan parterna. På så sätt säkerställer man ett framåtskridande som är förankrat hos befolkningen.
Av dessa 3 förutsättningar för den svenska modellen bryr sig Reinfeldt och borgerligheten endast om den sistnämnda. Man kan då fråga sig: När klyftorna ökar, tryggheten nedmonteras och man har en regering som inte kan hantera det parlamentariska läget, är det då möjligt att ha givande samtal mellan arbetsköpare, arbetare och politiker? Jag har mina tvivel.
Löfven och Socialdemokraterna har nu alla möjligheter att bemöta Reinfeldts chimär. Man kan ta ställning för en jämlikskola, en stark a-kassa, en aktiv näringspolitik – och argumentera för det med ord om den svenska modellen. Reinfeldt har satt en agenda som ger sossarna chansen att ta initiativet och kämpa för ett samhälle där vi tar hand om varandra.
Tack och bock för det.
