Vanligkille

Jimmie Åkesson knagglade sig igenom sitt tal i Almedalen. Materialet var inget nytt, utan det var samma gamla – och fortfarande lika aggressiva – utspel riktade mot invandrare och kulturlivet. Ett av de argument som Åkesson återigen tog upp var att ställa invandring mot flyktinghjälp. Det är befängt av flera anledningar och i detta blogginlägg ska jag berätta varför.

Åkesson menade att Sverigedemokraterna tar ansvar för hela världen, att de sträcker ut en hjälpande hand och ser till att ingen lämnas utanför. Åkesson ansåg sig ta ställning för ”en anständig värld”. I hans talmanus står det:

”(…)vi [Sverigedemokraterna] använder hellre de resurser som finns för att mätta en miljon magar på plats i krisområdena än till att forsla hundra tusen individer över halva jordklotet och lyfta deras levnadsnivå till västerländsk standard.”

Det finns framförallt 3 problem med att resonera på det sättet.

För det första: Det är fel att se människor som en kostnad. Oavsett om det handlar om arbetslösa, dagisbarn eller invandrare så är det vanskligt att förminska människor till en slags aktie som antingen genererar eller kostar pengar. Är man så ekonomiskt cynisk skapar man ett samhällsklimat där egoism är rationellt och solidaritet är omöjligt. Man tappar den samhälleliga aspekten och förlorar förståelsen för situationen den ”icke lönsamma” gruppen har hamnat i.

Om människor reduceras till inkomst/utgift får den mellanmänskliga omtanken stå åt sida. Det är djupt bekymmersamt om man vill skapa ett samhälle där ingen lämnas utanför.

För det andra: Bistånd och invandring är två helt olika saker som inte alls behöver ta ut varandra. Biståndet inriktar sig i regel på att möjliggöra utveckling i fattiga samfund. Det kan handlar om direkt hjälp vid nödsituationer och det kan även handla om att investera i jordbruk, industriell produktion eller i välfärden, till exempel.

Invandring handlar om människors rätt att forma sin egen vardag. Den handlar inte om utvecklingen och välståndet i u-länder. Migrationen möjliggör ett bättre liv för miljontals personer världen över och det är också dess syfte. Allt från den kurdiska aktivisten som flyr undan tortyr och politisk förföljelse, till den svenska pensionären som bosätter sig på varmare bräddgrader, berörs utav detta.

Att de två helt åtskiljda områdena skulle stå i något slags motsatsförhållande faller på sin egen orimlighet. Det är två olika fenomen och bör behandlas därefter.  

För det tredje: Människor i krisdrabbade områden har rätt till livskvalité. ”Västerländsk standard” tycker Åkesson är onödigt och menar att invandrare ska förnekas det som vi i Sverige tar för givet. Av en enda anledning – att de råkar vara födda i ett annat land i Sverige – ska människor från utsatta områden försumma sina chanser till ett bra liv. De, som knappt klarar sig från dag till dag, ska alltså stängas ute för att de måste tänka på de som inte kan ta sig till Sverige.

Åkesson vill att de utsatta ska ta ansvar för de som är än mer utsatta, medan vi privilegierade å andra sidan inte behöver göra det minsta för att hjälpa till. Solidaritet i ordets sanna bemärkelse är således inte förenlig med Sverigedemokraternas övertygelse.

Kort sagt: Sverigedemokraternas omsorg om flyktingar är endast ett försök att dölja deras anti-humanitära agenda. Deras biståndspolitik handlar inte om vårt gemensamma ansvar att underlätta en global samvaro, utan den är inget annat än en del av deras attack riktad mot invandringen och mångfalden. Åkessons ovanstående resonemang lämnar människor utanför.