Portalparagrafen
När jag klickade upp mailen i onsdagsmorse möttes jag av ett budskap från partiledare Stefan Löfven. Rubriken lyder: ”Nyhet inför kongressen – Jobben först”. Meddelandet handlar om att partistyrelsen föreslagit en portalparagraf där man tydliggör vilken politik Socialdemokraterna ska driva och huvudtesen är att jobben ska komma först. En paragraf med goda intentioner givetvis, men som förmuleras på ett märkligt sätt.
Jag vill börja med att poängtera att jag inte för en sekund betvivlar partiledningens ideologiska övertygelse. Det socialdemokratiska arbetarepartiet vacklar aldrig när det kommer till att blottlägga samhällets brister och att stå upp för de utsatta människorna. Stefan Löfven och partiledningen visar prov på detta rättspatos gång efter annan, särskilt när det kommer till att få bukt med den höga arbetslösheten som tvingat så många människor in i maktlöshet och förtvivlan. Det är alltså inte politiken jag har problem med.
Det som däremot gör mig oroad är sättet politiken förmedlas. Jag tycker att partistyrelsen pratar på ett sätt jag som socialdemokrat inte kan förstå och det saknas en begriplig kommunikation med medlemmar och allmänhet som är förankrad i ideologin. Om man till exempel tar den här portalparagrafen så tycker jag att det inte alls är i enlighet med socialdemokraternas samhällssyn.
Låt mig konkretisera. Till exempel står det i portalparagrafen: ”Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslöshet går före allt annat”. Det väcks en hel del frågor hos mig om vad det är jobben ska gå före. Jobben före välfärd och trygghet, kanske. Och är det verkligen så att socialdemokraterna driver en politik som kategoriskt sätter jobben först framför det andra samhällsnyttiga?
Naturligtvis inte. Anledningen till det här felsteget tror jag gissningsvis handlar om en rädsla att röra upp känslor. Den borgerliga pressen kommer inte att kritisera portalparagrafen om den skrivs in. Företagen och arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv kommer heller inte att göra det. Inte ens Timbro kan ha några invändningar mot det ekonomistiska tänket i ”Jobben först”. Förmodligen hoppas de som är ansvariga för kommunikationen att det här förslaget är så ofarligt och allmänt att partiet får en positiv siffra i nästa månads opinionsundersökning. Eller att man åtminstone undviker en nedgång.
Det här sättet att kommunicera kan man ställa i kontrast till de kampanjfilmer som Roy Andersson regisserade till Socialdemokraternas valkampanj år 1985. De dystopiska filmerna genomsyras av en konflikt mellan marknadens krav på lönsamhet och människors skröpliga sårbarhet. Man får se en kassapparat i skolmatsalen och en unge som blir dragen i örat när han inte har tillräckligt med pengar för att betala skollunchen. Man får bevittna en mamma som vänder upp och ner på handväskan för att få tillräckligt med kontanter att betala sitt barns läkarundersökning. Man får även beskåda direktörer i kostym och gasmask som inspekterar jobbet arbetarna gör utan minsta skyddsutrustning. I slutet av filmen kommer en text upp som säger: ”Varför ska vi bry oss om varandra?”. Det är sannerligen ett sympatiskt, socialdemokratiskt budskap för mig.
Tydligen är jag inte ensam om att tycka det. Efter valet fick Sverige en vänstermajoritet i riksdagen och Palme fick fortsatt förtroende. Socialdemokraterna var visserligen mer hatade än någonsin bland borgerligheten, men det var ett medvetet val. Socialdemokraterna gjorde nämligen något så kontroversiellt som att hävda människornas intresse framför de ekonomiska.
Vågar dagens partistyrelse inta en lika modig position?